Predikan 21 söndagen ”under året” 2018
Jos 24:1-2a,15-17,18b Ef 5:21-32 Joh 6:60-69
Trons gåva
Det väldiga kapitel 6 i Johannesevangeliet - om Jesus som livets bröd - slutar inte med entusiasm och allmänt instämmande. Johannes berättar hur många av hans lärjungar tar anstöt. ”Vem står ut med att höra på honom?” Det som börjar med det enorma brödundret, då folket vill göra honom till konung, slutar med att många drar sig tillbaka, också bland hans lärjungar. Jesus anger själv orsaken: ”Det är några av er som inte tror”.
Tron tycks ha med viljan att göra. Det står om dem som drog sig tillbaka att de inte längre ”ville följa honom”. Samtidigt står det att de tar anstöt av hans undervisning och finner den ”outhärdlig”. Detta avvisande av hans ord får dem att dra sig tillbaka. När Jesus till slut vänder sig till de tolv och frågar om också de vill gå sin väg svarar Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Det är tron som gör att de förblir Jesu lärjungar, medan de som drar sig undan och inte vill visar sig sakna tron.
Jesus låter dem gå. Han försöker inte övertala dem att stanna. Inte heller försöker han mildra eller ytterligare förklara det han sagt. Snarare skärper han det: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut?” Det som får dem att dra sig undan är inte bara ovilja, det är också otro. De fann Jesus intressant och lockande, men bara till en viss gräns. De valde att följa honom, men på egna villkor. Deras vilja drog gränser, både för vad de ville tro och hur de skulle leva. Vi hör samma uttryck hos Markus när han berättar om Jesu besök i sin hemstad. Folket häpnar över hans ord, visdom och underverk, men de kan inte smälta att den som de sett växa upp ibland dem kan vara något mera och större. Markus säger att Jesus själv ”förvånade sig över att de inte ville tro”. Utan vilja ingen tro.
Ändå är tro något mera än ett viljebeslut. Tro är också en gåva av Gud. Jesus säger det tydligt: ”Ingen kan komma till mig om han inte får det som en gåva av Fadern”. Han undervisar om den unika kraften i hans egna ord: ”De ord jag talat är ande och liv”. Orden är fyllda av Guds egen Ande och därför ger de liv. Det är vad Petrus bekänner: ”Du har det eviga livets ord”. Hans ögon har öppnats och han frågar retoriskt: ”Herre, till vem skulle vi gå?” Det finns ingen som kan jämföras med Jesus. Guds egen Ande har öppnat ögonen på Petrus. En liknande bekännelse avger Petrus i Matteus-evangeliet när Jesus frågar vem de menar att han är. Petrus svarar på de andras vägnar: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Då bekräftar Jesus att tron är en gåva: ”Ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen”. Aposteln Paulus skall senare bekräfta det när han säger: ”Tron kommer av att lyssna till budskapet”. Tron är att bejaka och omfatta det evangeliet förkunnar om honom som Gud har sänt. Därmed blir tron säkrare och mera viss än någon annan mänsklig övertygelse, ty Guds eget ord garanterar dess sanning.
Petrus säger: ”Vi tror och förstår”. Tron är inte blind. Tron är inte bara förtröstan, den är också en förståndets bejakande av trons sanning. Därför är den heller inte blind eller beroende av känslor. Den vidgar och fördjupar förståndet, utan att strida mot det. Tron behöver förnuftet för att förstå, samtidigt som förnuftet vidgas genom tron.
Hos Matteus bekänner Petrus Jesus som Guds Son. Här bekänner han Jesus som ”Guds helige”. Jesus hör helt och hållet till den heliga och gudomliga verkligheten. Fadern är den Helige. Så tilltalar Jesus sin Fader: ”Helige Fader”. Anden är inte vilken ande som helst, utan ”den helige Anden”. Petrus bekänner att Jesus tillhör samma gudomliga verklighet. Hela Treenigheten skymtar fram i Petri bekännelse.
Allt kan låta så bra, men hur gör den som tvekar om tron för sin egen personliga del? Här skiljer sig andarna. Den som saknar tron och inte bekymrar sig om den glider bort, även om han till kroppen och av sociala skäl ger sken av att tro. Orsaken är att han inte vill tro. Och Gud som gett människan hennes frihet gör inte våld på människans fria vilja. Jesus försökte inte övertala de lärjungar som drog sig tillbaka, hur kusligt det än kan verka för oss.
Helt annorlunda är det med den som vill tro, men fruktar att han saknar den eller har en svag tro. Känner du igen dig så uppmanas du att be om tro! Jesus förmanar Petrus när hans tro vacklade och han höll på att sjunka i djupet: ”Du trossvage”, säger han, men han skickar inte bort honom. I stället lyfter han upp honom som ett svar på hans bön.1 Gud vägrar inte att höra den som vill tro och vill växa i tron.
Att tron är en gåva förhindrar förmäten stolthet. Den som fått en gåva har inget att berömma sig över. Även om viljan behövs, så säger inte den troende: ’Jag har beslutat mig eller avgjort mig’. Med Petrus säger han: ”Herre, till vem skulle vi gå?” Den troende förblir en lärjunge som vill följa och växa i tron. Josua formulerar det redan i första läsningen: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren”. Hans bekännelse smittar av sig på de andra israeliterna som ställdes inför valet vilken Gud de ville dyrka. De hänvisar inte till det egna beslutet, utan till vad Gud har gjort när han befriade folket och ledde dem genom öknen.
För lärjungen är tron samma hemlighet, en gåva som lärjungen varje dag måste besluta sig för att ta emot. Kanske genom att upprepa trosbekännelsen. Hon tror på den Herre som evangeliet förkunnar och vittnar om. Hon väljer att tro på honom och att lyda honom. Därmed kommer hon på rätt väg. Hon befrias från obeslutsamheten och vankelmod återfår sin sanna identitet och frimodighet, vars tecken är kraft, glädje och frid. Evangeliet uppenbarar att det inte finns någon annan att gå till. Erfarenheten bekräftar att alla andra gudar är avgudar, som verkar lockande i början, men som sviker i nödens och dödens stund. Tron vet att vår Herre är den sanne Guden, som är värd vår lydnad, vårt förtroende och vår kärlek.
När lärjungen förnyar sin tro, när hon håller ut i bönen och troheten, när hon överlåter sig på nytt och på nytt, då upptäcker hon att det samtidigt är hans Ande som drar henne, som frågar efter henne, som älskar henne med en ofattbar kärlek. Psalmisten gör sitt val:
”Jag förblir alltid hos dig”, och upptäcker då vad som egentligen sker: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan uppta mig med ära”.
Det är också budskapet till alla som lockas av avgudarna, gamla eller nya. Herren är inte bara den ende och sanne Guden. Han är också den barmhärtige, den som frågar efter människans vilja därför att han älskar henne. Han frågar efter sitt folks instämmande i kyrkans heliga tro och bekännelse, för att i den heliga eukaristin ge sig själv åt oss, sin egen offrade kropp och sitt utgjutna blod. Därför bekänner vi nu vår allraheligaste tro.
Amen.
1 Det finns en särskild bön i bönboken Oremus, under rubriken ”De gudomliga dygderna”.
pater Ingmar Svanteson