Predikan. 2 söndagen i Advent 2020

Jes 40: 1-5,9-11; Ps 85: 9a,10-14; 2 Pet 3: 8-14; Mark 1: 1-8

Människan behöver tröst, men hållbar tröst – genom den helige Ande

Det är lätt att tappa modet. Det går nästan av sig självt när det mesta ser svårt ut och många inte ens har tillgång till den heliga mässan. Men det är inte första gången i histo­rien. Bakgrunden till den första läsningens var Israels folk fördes bort till Babylonien, där de fick leva i exil i 70 år, utan eget land, berövade sitt tempel.

    Då uppmanar Gud sin profet: ”Trösta, trösta mitt folk, ge nytt mod åt Jerusalem!” Deras fångenskap i främmande land är över, deras skuld är sonad. Det skall banas en väg för dem tillbaka. Det skall ske så tydligt att Herrens härlighet uppenbaras också för andra folk. Is­rael är inte övergivet av sin Gud. Han skall bära dem som en herde bär lammen i sin famn och tackorna förs fram ”varligt”, utan att bryta benen. Folket under vandringen tillba­ka lik­nas vid ett segerbyte som förs framför den Herre som befriat sitt folk. Det hela på­min­ner om hur folket en gång räddades ur Egypten och fördes genom öknen till det utlo­vade landet.

    Mitt i denna beskrivning hör vi de kända orden om att bereda väg för Herren. Höjderna skall sänkas och dalarna höjas, så att folket kan komma fram. Det är samma ord som evan­gelisten Mar­kus använder för att beskriva Johannes Döparens uppgift och arbete. Men här är rollerna annorlunda. Nu är det Herren som skall komma och folket uppmanas att bana väg för ho­nom. Markus kallar det för ett glädjebudskap, evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son. Det­ta trots att Döparen var en nog så kärv gestalt. Inte heller uppträder han i något tem­pel, utan ensam i den avskalade öknen öster om Jordan. Han bär samma kläder som profeten Elia före honom och han lever av gräshoppor och vildhonung. Många asketer, eremiter och munkar har i honom sett sin förebild.    

    Ändå kommer mängder av folk till honom, ”hela Judéen och alla i Jerusalem”. De kom­mer för att bekänna sina synder och få förlåtelse genom omvändelse och dop i Jordans vatten. Och detta är ändå bara en förberedelse för den som skall komma efter honom. Johannes anser sig inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar.

    Alltsammans sker för att trösta Guds folk. Men vad är tröst? Johannes tröstar inte folket genom att säga att allt står väl till, utan genom att förkunna sanningen och uppmana dem att vända om och tro på den som kommer efter honom.

    Det är samma väg som anges i andra läsningen. Då är vi i den andra generationens kristna, där man börjat tvivla på Herrens återkomst. Petrus säger, dels att de använt för mänskliga måttstockar och glömt att ”för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag”. Dels har de börjat misstro Guds avsikter. Guds ständiga och goda avsikt är att ingen skall gå förlorad. Tiden är oss given för att vi skall hinna omvända oss. Ett liknande ord citeras i fö­re­talet till Benedictus regel. ”För att vi skall bättra oss från det onda medger Herren för­läng­ning av våra livsdagar.” En liknande avsikt finns bakom brevets maning att vi skall ”leva heligt och fromt på alla sätt”. Han säger att det ”påskyndar Herrens ankomst”. Det är inte lätt att för­stå, men helgonen kan bekräfta det i sina personliga liv. De heligas iver att leva i Her­rens efterföljd, vad det än kostar, ger en försmak av det vi bad om i kol­lektbö­nen: ”full­kom­lig förening med honom”. Både profeter och apostlar förkunnar omvän­delse och heligt liv som ett glädjebudskap, ett budskap som ger tröst.

    Många har låtit sig bedragas av ett falskt tal om en tröst, det som tiger om omvändelse. Det talet blundar för människans eget ansvar när hon fastnar i missmod och bedrövelse. Det bort­ser från hur hon reagerar på det som händer omkring och utanför henne. Hon lu­ras att söka en kort­varig tröst i något skapat, som till sist lämnar henne i sticket. Låt oss i stället göra som vi bad i kollektbönen: ”Låt ingen­ting hindra oss att skynda din Son till mö­tes”.   

    Då öppnas våra ögon för hur liturgin under adventstiden skimrar och vi­brerar av tron på Herrens ankomst. Bergen och höjderna, träden på marken och alla planeter skall brista ut i jubel när Herren kommer för att sam­man­fatta allt och upprätta sitt rike. Liturgin har med sin inre ”sökfunktion” vaskat fram det ur trons skattkammare.

    Tron vet att trösten har med den helige Ande att göra. Jesus skulle ju döpa i helig Ande. Ett av Andens många namn är Tröstaren. I varje Ters, bönen vid tredje timmen, ber vi: ”Kom, Helge Ande, med din tröst”.

     Gud vilar inte i ett passivt upphöjt majestät. Han handlar, han kommer för att rädda, be­fria, rena, frälsa, bota, mätta och samla, för att fullborda och sam­manfatta allt. Genom sin Ande kom­mer han för att trös­ta sitt folk.  

Det som för mänskliga måttstockar är en lång historia, är för Gud samlat i en enda dag. Därför kan de bibliska texterna tala om den yttersta tiden och inkludera bå­de dem som lev­de i de första kristna generationerna och för oss några tusen år senare. Men det bety­der också att vår tid, inklusive denna dag år 2020, har en samtidighet med det som bi­beln be­rät­tar om. Det vi läser om är inte bara något förflutet. De bibliska händelser­na är närvaran­de idag i den heliga liturgin, genom den helige Ande.

Och människan kan bara hitta rätt om hon idag lever både med det för­flutna och det kom­mande för ögonen. Rösten från ök­nen blir då lika aktuell idag som då. ”Bana väg för Her­ren”. Det är idag som vi lär oss upp­täcka Her­rens ankomst. Det som en gång skall hän­da, det lär vi oss idag, när vi följer pro­fetens maning att bereda väg för Herren.

Han talade om att dalar skulle höjas och höjder sänkas. Redan Origenes på 200-talet säger att des­sa ”dalar” syftar på den människa som lever i sin egen värld, under sin värdighet, instängd i sina egna begär, kretsande kring sig själv. Styrd av habegär, orena tankar, agg­ressivitet, be­drövelse och till slut likgiltighet. Därför säger profeten att da­larna skall höjas. Lasterna kan er­sättas av dygder. Habegäret av generositet, aggressivi­te­ten av tå­lamod, bedrövel­sen av glädje och likgiltigheten av mod och iver. Människan går ut ur sig själv, sin nästa till mötes. Hon banar väg för någon annan, hon upptäcker Kristus i sin näs­ta och i sig själv.

Den som redligt försöker fylla igen dessa ”dalar” lämnas dock inte i fred av fienden. Där­­­emot byter han strategi och frestar med annat. Äregirighet och högmod kan vara som höga berg, som mås­te sänkas. Den som övervinner sina köttsliga laster angrips av mera försåtliga laster, avund, krav på erkännande och beröm. Den högmodige arbetar och sliter. Hon kan imponera i sin styrka och genom sina insatser. Men den högmodige ber inte om hjälp, har inga frågor, tror sig redan veta. Den högmodige har lätt för att döma andra och se ner på deras svag­he­ter. Hög­modet är det svåraste hind­ret. Hur skall Herren komma fram till den som rest ett berg fram­för sig? Men lagen är orygglig. Endast för den ödmjuke öppnas ögo­nen. Det märkliga är att den ödmjuke alltid finner en väg framåt. Det öppnas alltid en dörr för den ödmjuke. De renhjärtade ser. 

Profeten talade också om krokiga stigar som måste rätas. Lögnen och halvsan­ningarna, försö­ken att slingra sig undan. Den som undviker sanningen trasslar in sig i en snår­skog av halvsanningar, som snart blir rena lögner.

Stenarna på vägen är knotande och klagan. Också det gör oss blinda. Den knotande väljer att syssla med det egna eländet. Människan kan ända till slutet välja detta framför att ta emot den hjälp som erbjuds.

Det profeten förkunnar kan vara svårt att höra. Men det är vägen till glädje. Bön om An­den bes inte förgäves. Kyrkan ger oss hjälp i biktens sa­krament. En uppriktig ad­vents­­bikt renar både ögon och hjärta. Det lyfter av tyngande bör­dor och öppnar för Her­rens an­komst.

Det långa perspektivet, de tusen åren, samlas i den lilla handlingen. En bön, ett leende, en god gärning, en akt av ånger, ett enda korstecken mot frestelsen, en akt av tålamod, en Jesusbön – varje akt av tro, hopp och kärlek banar väg för Herrens ankomst.

Den tydligaste trösten ges i den heliga eukaristin. Alla de ”tusen åren” är samlade i eu­ka­­ristins ”idag”. Hela Kristi verk görs närvarande genom Tröstaren, den helige Ande, som Kyrkan ber ner över de framburna gåvorna – ”till dess han återkommer i härlighet”. 

    Amen.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson