Predikan 2 Påsksöndagen 2021, Den gudomliga barmhärtighetens söndag
Apg 4: 32-35; Ps 118: 1-418, 22-24; 1 Joh 5: 1-6; Joh 20: 19-31
Trons tillbedjan i ande och sanning
Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. De räddhågade lärjungarna förvandlades. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade uppstått.” Deras frimodiga uppträdande vore obegriplig om inte något avgörande hade ägt rum. Den tron behövs i en tid som någon kallade ”nyhednisk”. Här räcker det inte med konventionell och halvljummen tro. Utan uppståndelsen blir kristendomen en religion bland andra, som ett påskljus – utan låga. I andra läsningen hörde vi frågan: ”Vem kan besegra världen utan den som tror att Jesus är Guds son?
Det är den tron som Tomas bekänner. Därmed nås höjdpunkten i Johannesevangeliet. En båge slås mellan evangeliets första kapitel om ”Ordet” som ”blev kött”, och honom som Tomas bekänner med orden: ”Min Herre och min Gud”. I sitt brev säger Johannes: ”Detta är den seger som har övervunnit världen, vår tro”.
Johannes berättar i två avsnitt vad som hände apostlarna. Båda händelserna sker på en söndag och båda liknar en gudstjänst. Jesus kommer och står mitt ibland apostlarna och säger det vi hör i varje mässa: ”Frid åt er alla”. Han visar dem sina händer och sin sida och lärjungarna fylls av glädje. Det är den glädje han utlovat när han talade om en kvinna som skall föda barn. Först har hon det svårt, men sedan, när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över sitt nyfödda barn. Jesus sade det i förväg till sina lärjungar: ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Det är den glädjen som nu fyller lärjungarna.
I ord och handling bygger han sin heliga och apostoliska Kyrka. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er”. Jesus har i Johannesevangeliet grundligt undervisat om sin relation till Fadern. Samma relation byggs nu in i den apostoliska kyrkan. Apostlarna får den fullmakt som Sonen hade, att förlåta och binda i synd. Det endast Gud kunde göra, att förlåta synder, det gjorde Jesus. Vi vet hur de skriftlärda reagerade: ”Vem kan förlåta synder utom Gud allena?” Nu ger han den fullmakten vidare till sina apostlar och deras efterföljare. Och dessutom fullmakten att binda den som framhärdar i synd och vägrar att lyda den apostoliska tron. Jesu gudomliga kraft är närvarande i hans apostoliska Kyrka.
Det är ingen kall mekanik. Jesus andas på sina apostlar. Det är Johannes sätt att beskriva de tungor av eld som enligt Lukas kom över kyrkan den första pingstdagen. Jesus andas in sin Ande i sina lärjungar. Det är vad Gud gjorde när han i begynnelsen formade människan av stoft och blåste in sin livsande i henne. Så blev hon en levande varelse. Det livet skadades genom synden och människan hemföll åt den andliga död som skilde henne från Gud, sig själv och sin nästa. Nu skapas hon på nytt. Jesus har kommit för att vi skall ha liv, och liv i överflöd. Gång på gång hör vi det i Johannesevangeliet. Dagens avsnitt och hela Johannesevangeliet summeras med orden: ”för att ni genom tron skall ha liv i hans namn”.
Men Tomas var inte med när detta hände. Det som händer honom en vecka senare händer för vår skull, alla vi som inte var med. Vi har mera hjälp av Tomas, än av de andra. Det är ju så Jesus avslutar sina ord till Tomas: ”Saliga de som inte ser men ändå tror”.
Båda gångerna liknar en gudstjänst. Jesus är mitt ibland sina lärjungar och ger dem sin frid. Allt sker i den helige Ande och kulminerar i Tomas bekännelse och tillbedjan, en gudstjänst i Ande och Sanning. Också det har föregripits i Johannesevangeliet. I Jesu samtal med den samariska kvinnan talar Jesus om tillbedjan i Ande och sanning. Här förverkligas det när Jesus visar lärjungarna sina händer och sin sida, den sida ur vilken det rann fram blod och vatten. Det är Johannes sätt att beskriva kyrkans födelse och framväxt, upprepat och bekräftat särskilt i kyrkans dop och eukaristi. Det nya livet förnyas i påskens hemlighet. Kollektbönen uttrycker gåvan så: ”vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår värdighet som vunnits med Kristi dyrbara blod”. Det är denna tro som övervinner världen.
Jesus vänder sig direkt till Tomas, som om han var den ende i hela skaran. Han söker efter honom som efter det förlorade fåret. Tomas får inte något billigt svar. Inte heller någon himmelsk vision. Han får se de händer som genomborrats av spikar och den sida som genomstungits av ett spjut. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt. Det gäller också tvivelsjukan. Tvivlet sträcker sig efter tron. Som Tomas, när han inte gav sig. Hans bekännelse är samtidigt en gåva. Tomas vilja att tro fullbordas av den tro som Herren ger honom genom sin Ande. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”.
Låt oss be om tro, fira gudstjänst i Ande och Sanning, och med Tomas säga och bekänna: ”Min Herre och min Gud”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
