Predikan 19 söndagen under året 2021

1 Kung 19: 4-8; Ps 34: 2-9; Ef 4: 30-5:2; Joh 6: 41-51

Stig upp och ät, ty annars blir vägen dig för lång.

Det började under en ginstbuske. Där finner vi profeten Elia. Han var på flykt undan sin drott­ning, som ville ta hans liv. Elia var en mäktig profet. Baalsprofeterna var undan­röjda. Ingen kunde stå emot honom. Men när drottning Isebel hotar att döda honom rinner all kraft av honom. Han grips av pa­nik och flyr ut i öknen, sät­ter sig under en ginstbuske och önskar sig döden. ”Det är nog”, säger han till Gud, ”tag mitt liv”. Men något händer. Plöts­ligt finns det en ängel vid hans si­da som rör vid honom och säger: ”Stig upp och ät”. När Elia lyfter blicken ser han ett bröd och ett krus med vat­ten. Han äter och dricker, men läg­ger sig ned igen. Än en gång ger han efter för suget. Men äng­eln kommer tillbaka och rör vid honom en andra gång. ”Stig upp och ät, ty annars blir vägen dig för lång”.

Detta hände för länge sedan, men det är inte svårt att känna igen sig. Många kän­ner igen detta sug, suget att ge upp, att det är nog, nu orkar jag in­te längre. Mitt i tröttheten och förtvivlan finns det en slags njutning i tanken att ge upp, men njut­ningen är förrädisk. Ängeln säger inte: ”ryck upp dig!” Äng­eln hänvisar till ett nygräd­dat och stärkande bröd. Elia följer rådet och får kraft att gå ända till Guds berg Horeb.

Alla spelar inte i profeten Elias division, men alla måste välja väg. Vår påve Franciskus var­nar för likgiltighetens långsamt verkande gift. Den likgil­tige väljer att överleva i stället för att leva, men har redan ena foten i dödsriket. Fienden behöver inte bekymra sig inte om de lik­giltiga. De är redan i hans grepp. Den, däremot, som vill le­va, stöter på fiender, yttre och in­­re. Där­för behöver han närande bröd, och en ängel som väc­ker honom och pekar ut var det finns. Det är vad kyrkan gör, när hon anbefaller sina barn att regelbundet gå i mäs­san. Men också att be och att läsa Guds ord! I klostret gör vi det hela tiden, inte för att vi är fromma, utan för att vi har insett vår svaghet och vårt behov. Augustinus fick höra: ”Tag och läs.” Guds ord är ett bröd som vi tuggar i oss varje dag. Jesus lär oss att be om ”vårt dagli­ga bröd”. Cassia­nus förstår det som den dagliga andliga näringen. Jesu namn är en annan form av samma bröd. Att ersätta de dystra och självupptagna tankarna med att åkalla Jesu namn. ”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare”. Tan­kar­na kan tyckas övermäktiga, men Jesu namn är star­kare. Det märker den som håller ut. Den helige Dominikus, vars dag det är idag, skulle också rekommendera Rosenkransen.

Suget till ginstbusken behöver inte vara så dramatiskt som det Elia drabbades av. Aposteln ta­lar i andra läsningen om att ”bedröva” Guds helige Ande. Det låter underligt att människan kan ”be­dröva” An­den, men vi är ju Guds barn. Att synda är inte bara att bryta mot ett bud. Den skadar förhållandet till vår älskade Fader och bereder mark för upp­givenhet och suget att ge upp. Därför varnar apos­teln för ”elakhet, vrede och häf­tighet, skymford och förolämpningar och annan ond­ska”. Men varje människa har en ängel i sitt innersta, samvetet, som uppmanar henne att stå upp och vända om. Aposteln beskriver alternativet: ”var goda mot varan­dra, visa medkäns­la och förlåt var­and­ra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus”. Som en snabb promenad kan stärka kroppen, så stärker kärleken den ”trötta” själen. Det är som att komma ut i ljuset. Luften är ren och det doftar gott. Apos­teln talar om ”ett välluktande of­fer åt Gud”.

Det starkaste och mest hälsobringande brödet är det eukaristiska. Det är bakat på glö­d­ande stenar, Jesu lidande och död. Han kallar det livets bröd. Det är lika synligt och på­tagligt som Jesus var inför människornas ögon. Hans anspråk på att vara sänd från him­len var anstötligt för judarna. ”Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?” Jesus ger inte något lätt svar. Han bekräftar att ingen kan förstå hans hemlighet om inte Fadern drar honom. Det är An­dens verk. Människan mås­te låta sig attraheras och dras in i tron. Som när Elia fick upp­ma­ningen att stiga upp och äta. Ändå gör sig Gud beroende av varje människas samvete. Det valet, vad människan låter sig attraheras av, avgör hennes öde.   

      Samma anstötlighet finns i det bröd som Kyrkan håller fram och med hela sin överty­gelse bekänner som Kristi sanna och verkliga kropp. ”Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” Det är ännu starkare än det bröd Elia fick. Han fick kraft att gå ända till Guds berg Horeb, källan till det Gamla För­bun­det. Det eukaristiska brödet, det Nya och eviga Förbundets källa och höjdpunkt, ger en kraft som är starkare än det destruktiva och dödliga suget. Brödet ger evigt liv, ty det innehål­ler Jesu seger över döden. Kyrkan ger oss det som eukaristi, under tacksägel­sens förtec­ken, för­smaken av livet i dess fullhet. Människan kallas från ginstbus­ken ända in i evigheten.

      Så länge vi lever hotar oss det dödli­ga su­get, men fortfarande ljuder äng­elns ord: ”Stig upp och ät, ty an­nars blir vägen för lång för dig”.

      Lovad vare Jesus Kristus, du levande och livgivande bröd! 

  Amen.

                                                                                                    pater Ingamr Svanteson