Predikan. 19 söndagen under året 2020

1 Kung 19: 9a,11-13a; Ps 85: 9ab, 10-14; Rom 9: 1-5; Matt 14: 22-33

Vinden som lade sig

Det kan vara svårt att tro på det vi hört i detta evangelium, men det är inte svårt att se det framför sig. Matteus har berättat hur Jesus mättat de fem tusen i den öde trakten. Nu skic­kar han lärjungarna före till andra sidan sjön, medan han själv skickar hem folket och se­dan går upp på berget för att be. Vädret skiftar och det kan snabbt bli stormigt på Gene­sa­rets sjö. Lärjungarna får kämpa hela natten i motvind. Strax före gryningen kommer Jesus till dem, gående på sjön. De tror att det är en vålnad och skriker av rädsla. Då talar Jesus och säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Så händer detta med Petrus, som räddas av Jesus. Därefter lade sig vinden och alla i båten faller ner och säger: ”Du måste vara Guds son”. Denna bekännelse bekräftar vad Jesus sagt om sig själv: ”Lugn, det är jag”, där Je­sus presenterar sig med det heliga gudsnamnet, det som Mose hörde inför den brinnande busken: ”Jag är den jag är”. Också i andra läsningen hör vi Pau­lus tala om Jesus med sam­ma hisnande bekännelse: ”han som är över allting, Gud, välsignad i evig­het”.  

    Hela kyrkans och varje lärjunges liv utspelar sig avgörs inför dessa ord av Jesus och hur hon reagerar på dem.

    Det är inför dessa ord som människan väljer väg, trons väg eller otrons. Det behöver in­te vara så dramatiskt som den natten, det kan ske steg för steg, men utan tron på att Je­sus är den han säger sig vara är det kristna livet fåfängt och utan kraft. Det gör inte livet på jorden lättare. Snarare svårare. Man ser klarare vad som pågår i världen och samhället, under de sekulära analyserna. Den kristne vet att det pågår en kamp om männi­skan. Livet visar sig vara mera ett slagfält än ett nöjesfält. Olyckor och svårigheter blir fres­telser som kan leda fel, eller prövningar som man måste härda ut i. Den onda makten vill få li­vet att kapsejsa. Det motsvaras av lärjungarnas seglats i motvind och stormen på Genesarets sjö. En bild för kyrkans vill­kor över tidens vatten.

    Vatten är i bibeln inte bara en symbol för rening och nyfödelse, utan också för kaos och krafter som vill dränka och dra ner i djupet. Då är det lätt att tro att Herren har glömt sin kyr­­­ka. Inte minst i ett Europa, som tycks ha tappat rodret och kastas hit och dit av sekulära kraf­ter.

    Men så händer det evangelisten berättar. Det sker under 4:e nattväkten, mellan tre och sex framåt morgo­nen. ”Strax före gryningen kommer Jesus till dem, gående på sjön”. Lär­jungarna blir för­skräckta och tror först att det är en vålnad. De skriker av rädsla. Jesus ta­lar till dem och säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Den som talar trampar kaosmak­ter­na under sina fötter.

    Petrus är den som först tycks förstå och reagera. Han säger: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet”. Han har förstått att för Jesus är ingenting omöjligt. Och dessutom anar han att Jesus vill dra in sina lärjungar i detta gudomliga kraftfält. Det Jesus kan, det vill han ge åt sina lärjungar och sin kyrka.

    Det behöver inte vara att bokstavligen gå på vattnet. Otaliga biktbarn som kom­mer ut från biktstolen kan ’gå på vattnet’ i andlig mening. Jesus är starkare än de krafter som an­nars kunde dra ner i helvetets djup. Varje mässa lyfter de troende högt över storm och kaos, ända in i den himmelska världen. Vår samhörighet med Jesus ger oss del av hans kraft. Men märks det på oss?

    Petrus var åtminstone ivrig. Han säger: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” ”Om det är du” – om det är sant som vi bekänner, att Jesus är Guds Son, om det är sant att han uppmanat sina lärjungar att följa honom, då är det snarast fegt att inte be om stora ting. Den försiktige tar inte några risker. Han aktar sig för att bli besvi­ken. Men klokhet får inte bli ett alibi för klentro.

Det som krävs är lite mod. Utan det modet hade vi inte haft några helgon och inga klos­ter, knappast någon kyrka alls. Då hade kyrkan stannat i medelmåttig religiositet. Alla hade stannat i sina trygga kyrkbänkar. Ingen hade stormat över vallen. ”Säg åt mig, Herre, att komma till dig på vattnet”, sade Petrus. Ge mig åtminstone lite mod! Modet att kasta mig ut på djupet, att ta steget ut i det till synes omöjli­ga. Säg åt mig! Det är en bön om mod, som Jesus besvarar.

Petrus får ett kort svar: ”Kom!” Han har hört det förut: ”Följ mig!” ”Och Petrus steg ur bå­ten och gick på vattnet fram till Jesus.” Så står det. Låt oss inte göra en dygd av allt tal om svaghet som inte ger Gud en chans. Som förminskar honom till en tröstande och be­kräftande terapeut. (Därmed inget ont sagt om terapeuter!) Kyrkan förminskas till en må-bra-inrättning eller en fören­ing för att bevara kulturella, ideella, andliga eller nationella vär­den.

Men Petrus är inte så erfaren ännu. Han vet inte att man aldrig får släppa Herren ur sikte. Inte heller i framgångar. När han släpper Jesus med blicken ser han bara vågorna och vin­den. Rädslan tar över och han sjunker. Men hinner ropa: ”Herre, hjälp mig!” Då står det att Jesus genast sträck­te ut sin hand och grep tag i honom.

Allt är redan formulerat av psalmisten: ”Dödens bränningar brusade kring mig, förödel­sens stormflod skrämde mig. I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud. Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten.”

      Det som händer med Petrus är en bild för våra villkor. Den rymmer två lär­domar, minst. Den första är att vi behöver mera av Petri mod. Tar vi inte det steget förstår vi hel­ler inte fort­sättningen, den som ger den riktiga trösten.

Den andra lärdomen är att Herren för oss genom vindar och vågor. Det tycks ingå i hans plan att tillåta nöd och ångest, nederlag och svårigheter, rädslor och tvivel. Men han lämnar oss aldrig i sticket. Han räddar oss i nöden. Petrus ropade i sin nöd. Det kan bli en plågsamt intensiv bön, kanske över lång tid, men det är då vi lär oss vad bön är.

Hur erfar vi denna räddning? Hur märkte profeten Elia Herrens ingripande, som vi hör­de det i första läsningen? Herren var inte i stormen, jordbävningen eller elden, där­emot i ljudet av en sakta susning, knappt hörbar. Elia var också rädd. Hans hjärta hade snörts ihop av klenmod och självömkan. Precis som när Petrus bara såg dju­pen och tvivla­de. Pet­rus lyftes upp av Herrens hand. Elia hörde ljudet av en sakta susning.

 ”De som bidar efter Herren häm­tar ny kraft, de får nya vingar som örnarna”, säger en av profeterna. Den gu­dom­liga närvaron är så nära, att alla andra ljud måste tystna för att människa ska uppfatta den. Det skulle ta lite tid innan Petrus helt vågade lita på Her­rens god­het. Han fick lära sig att inte ta onödiga risker. ”Den som tror sig stå stadigt skall se till att han inte faller”, säger aposteln. Inte leka med denna världs lockelser. Det tog tid innan Petrus förstod att Herrens kärlek var större än hans värsta svek. Att nåden var starkare än alla ambitioner och löften. Det står att Jesus sträckte ut handen och grep tag i honom. Ges­­ten är som en stilla susning. En susning som ljuder i psalmis­tens ord: ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av be­kymmer gör din tröst mig glad.”

Petrus får erfara den sakta susningen, tillvarons innersta melodi. Guds egen andedräkt. Kärleken ingjuts i våra hjärtan. Den gudomliga kärlekens sakta susning.

Amen.

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson