Predikan 18 söndagen under året 2019

Pred 1:2; 2:21-23; Ps 90:3-6,12-14,17; Kol 3:1-5,9-11; Luk 12:13-21

Den sanna rikedomen

Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna. Den rike bonden får god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behöver inte handla om lador i bokstavlig mening. Det kan han­d­­la om alla slags ägodelar. Det kan till oh med, om man lever i kloster och har frånsagt sig mycket, handla om småsa­ker, som betraktas som privata och som bevakas med stor nog­grannhet. Ägo­delarna får makt över ägaren. I extrema fall kan han bli som besatt. Aposteln Paulus kallar kärle­ken till pengar för ”ro­ten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vål­­lat sig själva mycket lidan­de”. Jesus säger: ”Ak­ta er för allt habegär”. Cassianus sä­ger att själva begäret mås­te ryckas upp med ro­ten: ”Det är nämligen ingen som helst nyt­ta med att inte ha någ­ra pengar, om man trots de gärna skulle vilja ha dem.”

    Om­giv­ningen märker det, men inte den girige själv. Han gör som bon­den i liknel­sen, han överlägger uteslutande med sig själv. Både när han planerar för större la­dor och när han lyck­öns­kar sig själv: ”Nu, min vän, är du för­sörjd för mång­a år fram­åt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Aposteln kallar det ”av­gu­deri”. Människan gör sig själv och sina ägodelar till gud.

    Nästan finns inte alls med i kalkylen. Redan på 300-talet talade kyrkofadern Ba­sileios den store om ekono­miskt överflöd som stöld från de fattiga. Kyr­kans sociallä­ra, och inte minst vår nuvaran­de påve Francis­kus, bekräftar det. Jor­dens tillgångar är till för hela den mänskli­ga familjen.

    Det är inte svårt att förstå denna liknelses budskap. En drastisk varning för habe­gäret. Men det kan vara svårt att se det hos sig själv. Andra märker det. Men den gi­rige är övertygad om att det är det enda kloka sättet att leva på. Det finns alltid skäl att anföra. Risken för sjukdom och sämre tider. Allt verkar så förnuftigt. Men Gud kallar det dårskap. ”Du dåre” säger Gud till den arme bonden, ”i natt skall ditt liv tas ifrån dig”.

    Det handlar om att få sina ögon öppnade medan tid är, om att vakna upp ur söm­nen. Den sovande kan inte väcka sig själv. Han kanske inte ens vill bli väckt. Därför är språket drastiskt, ”du dåre”. Den som sover måste be om Andens hjälp för att vå­ga se och om kraft att befrias från habegä­rets last.

    Med vårt förstånd kan vi förstå denna liknelse. Det är betydligt svårare att förstå Predikaren i första läsningen, som talar om tomheten i all mänsklig strävan. Det äld­re uttrycket var kanske mer talande: ”fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfäng­ligt”. Också den som strävar med klokhet och insikt måste en dag lämna allt han äger. Han suckar: ”Vad får människan ut av all sin möda och all sin strävan under solen?” Allt tas ju ändå ifrån henne. Här drabbas inte bara den girige materialisten och den lättsinnige livsnjutaren. Här drabbas också den ambitiöse farisén, som finns i varje människa. Också om han är from och både fastar och ger stora gåvor. Den högmo­di­ge farisén ser himlen som belöning för egna insatser. Också det är tomhet. Bibeln och den ka­tolska traditionen talar förvisso om belöning, och evangeliet upp­manar lärjungen att samla skatter i himlen. Men det är inte belöning i vanlig mening. Det var de ambitiö­sa och laglydiga fariséerna som blev Jesu svåraste fiender. Om också det är tomhet, var är då skälen till den drivkraft som människan behöver och som är nöd­­vän­dig i det kristna livet? Vari består då den rikedom som evangeliet utlo­var?

    Evangeliet om Jesus Kristus är till slut det enda svaret. Han är själv den skatt som gör människan rik, både här i tiden och i evigheten. Helgonen vittnar om det. De strä­­­­­vade mer än de andra, men var samtidigt de ödmjukaste av alla. Paulus för­klarar hemligheten i andra läsning­en: ”De levde ett osynligt tillsammans med Kristus hos Gud”. Gemenskapen med Kristus gjorde dem rika inför Gud. De hade funnit skat­ten, Guds rikes skatt, som är Kris­tus själv. Därför bekämpade de ondska, oren­het, onda lidelser och själviskhe­tens avguderi. Sådant skilde dem från Kristus. Många blev hårt prövade ge­nom lidande och motgångar. När de prövades andligt, kände de igen sig i Pre­dikarens tal om alltings tomhet. Paulus kallar det att klä av sig den gamla männi­skan. Hemligheten, deras hjärtas glädje, var att de hade iklätt sig ”den nya männi­skan”, de levde ”tillsammans med Kristus”. Därför lät de sig inte slås ner varken av motgångar eller av återkommande syndafall. De skyndade sig alltid tillbaka till Her­ren och blev upprättade av hans outtömliga förråd av förlåtelse och nåd. Tomheten var den luttring som drev dem ännu närmare Kristus och deras inre rikedom och glädje växte och fördjupades.

    Den själviska dialog som vår arme bonde förde med sig själv ersattes av den dia­log som vi kallar bön. Så fick de både kraft och vägledning. Kristus blev allt för dem.   De fick ”verklig kunskap”, de lärde sig att ”ingenting föredra framför kärleken till Kris­tus”. Paulus säger: ”Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt”.

     De började också se på sina medmänniskor med nya ögon. Antingen det var gre­ker el­ler judar, slavar eller fria, svenskfödda eller från andra länder. En ny ge­men­skap skymtade fram. Denna nya ge­menskap har sin källa i Jesus Kristus. I samma Kolosserbrev kal­lar Paulus Jesus: ”den förstfödde bland många bröder”.

    Han är ”den osyn­liga Gudens avbild”, som låter sin bild växa fram i den männi­ska som lever i ge­men­skap med honom. Så är människan tänkt från första början, ska­pad till Guds avbild och likhet.

    Lovad vare vår Herre Jesus Kristus, som blev fattig för att göra oss rika. Vi bekän­ner det i vår trosbekännelse och firar det i den heliga eukaristin.

    Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson