Predikan 18 söndagen ”under året” 2018
2 Mos 16:2-4, 12-15 Ef 4:17, 20b-24 Joh 6:24-35
Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt
Den västerländska människan har resurser som aldrig tidigare i historien. Samtidigt tycks hon bli allt blindare och veta allt mindre om vad livet går ut på. Hon har större valmöjligheter än någonsin, men låter sig lätt luras och bedras. Hon konsumerar och skjuter undan insikten om att hon snart skall dö. Som Esau säljer hon sin värdighet för en tallrik soppa. Egentligen är det inget nytt.
Vi ser det i dagens evangelium. Efter brödundret har Jesus dragit sig undan i ensamhet, men en stor mängd människor far över sjön för att leta efter honom. De var entusiastiska för att han mättat de fem tusen i ödemarken. De vill göra honom till konung och försäkra sig om hans förmåga att göra underverk och stilla deras olika behov. Han säger det själv: ”Ni söker efter mig därför att ni åt av bröden och blev mätta”. Därför måste han förmana dem. ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig”, säger han, ”utan för den föda som består och skänker evigt liv”.
Folket var förundrade, men saknade ännu insikt om vem han själv var. De saknade tron. De såg hans märkliga underverk, men var blinda för honom själv. – Situationen upprepas ständigt. Människor lider nöd av olika slag och närmar sig kanske också kyrkan och Jesus. Utan att känna honom. Jesus reduceras till en undergörare eller en profet som kan stödja de egna åsikterna, någon som förväntas ställa upp på människans villkor. Gud förminskas till en dräng åt människan (Hildegard av Bingen).
Att Jesus inte ställer upp på dessa villkor beror inte på småaktighet, utan på kärlek. Han vill ge människan så mycket mera. Därför handlar det 6:e kapitel i Johannesevangeliet inte bara om bröd, utan om Jesus själv. När judarna frågar vad de skall göra för att utföra Guds verk svarar Jesus: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt”. Judarna frågar då efter tecken och hänvisar till vad Gud gjorde genom Mose för folket under ökenvandringen när de fick manna att äta. Ja, men det var inte Mose som gav dem brödet, utan Gud. Så växlar Jesus tempus och säger ”min fader ger er det sanna brödet från himlen”. Folket förstår fortfarande inte. De ber bara om bröd. ”Ge oss alltid det brödet!” Då säger Jesus: ”Jag är livets bröd”.
Han inte bara liknar sig vid ett bröd. Han säger att han är livets bröd. Det han säger är oerhört. Gud blev ett bröd genom att bli människa. Så att människans sinnen kunde förnimma, se, höra och beröra. Så konkret att de som såg honom tog anstöt av hans vanlighet. Människan vill inte ha Gud så nära. Därför är det inte så konstigt att människor kan söka ”andlighet”, men har svårare med Jesus av Nasaret. Därför är trosfrågan avgörande. Men avsikten är inte att krångla till det, utan att komma människan till mötes. Att ge henne något som hon kan smälta. Att ge henne det hon behöver: en hjälpare som levt som vi, varit frestad som vi, som gråtit och hungrat och varit trött som vi. Gud ger inte människan ett stycke plast att tugga på. Inte heller en ängel att förundras över och förskräckas av. Han är inte bara en tanke eller ide, som kan tillfredsställa förståndet. Han blir ett bröd för människans hunger.
Hela hans liv var detta, ett bröd som förtärdes. ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Han säger det vid eukaristins instiftande: ”detta är min kropp som ges ut för er... detta är mitt blod som utgjutes för er”. Det fullbordas på korset, där han inte berövas sitt liv, utan ger det. Han är själva sinnebilden för brödet, vars väsen är att ge ut sig själv, att förtäras. Och därigenom öppna människans ögon för vem Gud är och öppna för delaktighet i det gudomliga. En försmak till denna pågår hela tiden i naturen. Varje andetag människan drar in är ett mottagande av liv från Gud. Utan Gud sjunker människan ner till stoft och intet. ”Du sänder din ande, då skapas liv”.
Att då nöja sig med det kroppsliga brödet och vända sig ifrån det himmelska, det är som att nöja sig med omslaget, men kasta bort innehållet. Jesus är inte vilket bröd som helst. Han är livets bröd. Han har kommit ”för att vi skall ha liv och liv i överflöd”, ett liv som räcker ända in i evigheten.
Därför är tron den avgörande grunden, inte känslan. Tron bejakar det Gud har givit människan genom att sända sin Son. Därför är tron en gåva. Människan tar med vilja och förnuft emot honom som Gud har sänt.
När människan har fått trons gåva, blir det hennes dagliga uppgift att förvalta den. Att vända om från skenlivet till det verkliga livet. Då vill hon inte längre leva ”som hedningarna”, som enligt aposteln ”går under, bedragna av sina begär”. Då gör hon ingenting viktigt utan att först be om vägledning. Då vill hon leva av varje ord som utgår från Guds mun. Så att varje händelse blir ett bröd från himmelen. Det svåra blir en prövning, ”för att se om de vill vandra efter hans lag och vilja”. Men tron vet att det är av kärlek som han prövar och renar sina lärjungar.
Därför är löftet så enormt: ”Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”. Samma löfte som i 23:e psalmen: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”. Eller i 73:e: ”när jag har dig, frågar jag efter intet på jorden”. Eller som Teresa av Avila säger: ”Gud ensam räcker”.
Det exklusiva och anstötliga anspråket, det som får människan att rygga tillbaka, eller när Jesus drar sig undan och lärjungen tycks övergiven och utlämnad, är fortsättningen av hans kärlek. För att lärjungen skall förstå djupet i den måste hon genomgå allt djupare rening av avsikter och motiv. Den väg genom lidande och luttring som han själv har gått. Och som gör lärjungens liv till bröd som brytes och förtärs, i kraft av hans offer.
Det Jesus begär är att människan tror på honom, vilket betyder att vända om och komma till honom. I varje ny situation. Precis som hon är. Antingen hon har syndat eller har bevarats i dygden, är trött eller känner sig stark, missmodig eller hoppfull. Han ger henne precis det hon behöver. Förlåtelse eller förmaning, tröst eller varning, mod att gripa in eller stillhet att vänta, kraft att härda ut eller iver att gå vidare.
Psalmisten sammanfattar det: ”Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. Vem har jag i himlen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
