Predikan 17 söndagen under året 2021

Predikan 17 söndagen under året 2021

2 Kung 4: 42-44; Psalt 145: 10-11, 15-18; Ef 4: 1-6; Joh 6: 1-15

Den Gud som står över allting, verkar genom allt och finns i allt

I söndagens mässor detta år följer vi under den gröna tiden Markus evangelium. Men hans evangelium är kort och under fem söndagar kompletterar vi med sjätte kapitlet ur Johannes evangelium.

    I kapitlets inledning berättar Johannes att Jesus far över till andra sidan Galileiska sjön och att mycket folk följer efter. Han går upp på ett berg och tar plats där med sina lärjung­ar. Jesus lyfter blicken och ser att mycket folk är på väg till dem. Han vill också att vi skall veta att judarnas påskhög­tid är nära. Därmed har Johannes in­rett ”scenen” för det som skall hän­da.

    Det börjar med att Jesus frågar Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får nå­got att äta?” Johannes avslöjar att Jesus ville pröva Filippos. Denne svarar med en snabb ekono­misk kalkyl. Inte ens två hundra dena­rer skulle räcka till en bit för var och en. En de­nar motsva­ra­de en dagslön för en arbetare. En annan av de tolv, Andreas, gör då Jesus uppmärksam på en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Kanske hade han haft med sig lite extra bröd för att sälja. Johan­nes nämner vad det var för slags bröd, ”kornbröd”. För­modligen vill han anspela på det vi hörde i första läsningen. Pro­feten Elisha mättade en gång hundra män med tjugo kornbröd. Eli­shas tjänare tvivlar på att det skall räcka men lyder och får erfara att männen får äta sig mätta och att det ändå blir bröd över. Allt sker som ”Her­ren hade sagt”. Nu är det Andreas som frågar hur pojkens förråd skall räcka till så många.

    Jesu svar är en handling. Han uppmanar lärjungarna att låta folket slå sig ner. Johannes info­gar en detalj: ”Det var gott om gräs på den platsen”. Var det bara för att gräs är be­kvämt att sitta i, eller vill han få oss att tänka på Psalm 23: ”Han låter mig vila på grö­na ängar”? Så berättar evangelisten att Jesus tar brö­det, tackar Gud och delar ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När alla har ätit sig mätta upp­manar han lärjungarna att samla ihop bitarna som blivit över, ”så att ingenting förfars”. Det blir tolv fulla korgar.

    Folket reagerar entusiastiskt på detta ”tecken” och talar om ”profeten som skulle kom­ma”. Det syftar på löftet i Femte Moseboken: ”Herren skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led”. Men Jesus förstår att de vill göra honom till kung och drar sig undan i ensamhet. Han känner igen djävulens frestelse att förvandla stenar till bröd. Det var då Jesus svarade: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun”. Jesus vill inte bli ”brödkonung”. Hans kallelse är ”en enda, att vittna för sanningen”. Han vill ge män­ni­skorna något mera, det sanna brödet. Hela sjätte kapitlet handlar om detta ”mera”. Men det antyds redan här i ka­pit­lets upp­takt.

    Jesus hade tagit emot sin mänskliga kropp och själ av Maria. Här tar han emot pojkens gåva. I Jesu gudamänskliga händer förvandlas det till en gåva som räcker för alla. Han gör det för att göra människorna delaktiga av detta ”mera”, av honom själv. Men ännu är inte hans tid inne. Johannes infogade en an­tydan om att judarnas påsk var nära. Det är vid påsken som Jesu stund skall vara inne. Då skall han visa sig vara ”livets bröd”. Här låter oss evangelisten bara ana.

    Den ”andliga” innebörden av brödundret betyder inte att blunda för den konkreta bröd­frå­gan och det dagliga brödet. För att hålla balansen mellan ”kroppsligt” och ”andligt” tar vi hjälp av aposteln Paulus. Han säger i andra läsningen ur Efesierbrevet: ”Gud står över allting, verkar genom allt och finns i allt”. Det är denne, den sanne Guden, som Jesus uppenbarar genom bröd­undret.

Gud står över allting – ty han har skapat allt. Varje stycke bröd är ytterst en gåva av Gud. Någon sår, en annan vattnar, men det är Gud som ger växten. Han gör det för män­ni­skans skull. Augustinus säger att det dagligen sker ett större under än den gången i ök­nen. Ett begränsat antal sädeskorn sås ut och ger mångfaldig skörd. Gud skapar hela ti­den. Att folket märkte hur de fem bröden mångfaldiga­des berodde inte på att det var ett större under, utan på att det var ovanligt och ”förtätat” i tid och rum. Utan Gud finns det inte ett enda bröd. Psaltaren sjunger: ”Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.” Ur dagens responsoriepsalm har kyrkan häm­tat sin bordsbön: ”Allas ögon väntar efter dig och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öpp­nar din hand och mättar allt levande med nåd.”

Här i ödemarken blir det ett tecken, inte bara på skapelsens ständiga under, utan främst på vem Jesus är. I en förtätad handling uppenbarar Sonen sin Fader, han som är upphovet till varje bröd och till allt liv. Sonen delar generöst ut ur Faderns förråd. Om Sonen har Johan­nes sagt att allt blev till genom honom. I honom fortsätter allt att bli till. Paulus uppmanar oss att leva i ständig tacksägelse!

Aposteln fortsätter: Han verkar genom allt. Genom brödet ger han liv. Johannes berättar att Je­sus lyfte blicken och såg att mycket folk var på väg till honom. I Jesu blick ser vi hans medlidan­de med den människa och den mänsklighet som behöver bröd. Utan bröd hung­rar hon ihjäl. Hon blir åter till stoft. ”Jag ligger nedtryckt i stoftet,” klagar psalmisten, ”skänk mig liv, som du har sagt.” Hela Johannesevangeliet vittnar om att Sonen har kom­mit för att ge liv, och liv i överflöd. Gud är en människoälskan­de Gud. Därför mättar han de hungran­de. Tragi­ken och den största synden är att människan tror för lite om Gud. Att hon nöjer sig med det kroppsliga brödet. Därför drar sig Jesus undan.

Paulus fortsätter: Gud finns i allt. Han inte bara står över allt och verkar genom allt. Han finns i allt. Om våra hjärtan var rena skulle vi se det. En gång skall våra ögon öppnas. I Guds rike behövs varken ljus, vatten eller bröd. Där är Gud själv ljus, vatten och bröd. Den renhjärtade och ödmjuke vet det: ”När jag har dig, saknar jag ingen­ting.”

På vägen dit, på väg till denna klarsyn, har vi fått det eukaristiska brödet, om vilket Je­sus längre fram i kapitlet säger att det är hans kött. Vid brödundret blev det tolv korgar över, som apost­larna fick samla in. Det signalerar det apostoliska uppdraget att förlänga och fira det stän­digt pågående brödundret, kyrkans heliga eukaristi. Här når brödet sin slutliga uppgift, att förmedla inte bara kroppsligt, utan evigt liv. Det eukaristiska brödet är tecknet på den Gud som inte bara står över allt och verkar genom allt, utan också själv finns i allt. Tydligast i varje hos­tia, det konsekrerade brödet.

Låt mig parentetiskt påminna om den nödvändiga vaksamheten när vi tar emot den heliga kom­mu­nionen. Låt inte något av den gudomliga gåvan stanna kvar i handen och falla på golvet. Jesu ord till apostlarna är ett ord till varje kom­munikant: ”Låt ingenting gå förlorat”, inte den minsta smula. Kyrkofä­der­na tillämpar det på Guds ord. Inte det minsta ord får tappas bort. Ännu vikti­gare är den vördnadsfulla kommunio­nen.

Vår Herre ger oss den himmelska gåvan inte bara för att mätta den enskilde. Han ger den för att vi själva skall förvandlas och bli bröd för varandra och för varje hungrande män­niska. Eukaris­tins främsta gåva är enheten. Vi tar emot samma kropp. Aposteln uppmanar oss därför att ”har fördrag med varandra i tålamod och kärlek, att be­vara den andliga en­he­ten: en enda kropp och en enda ande. En är Her­ren, en är tron, ett är dopet.”  

På väg till det slutmål där Gud skall bli allt och i alla.

Han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Amen.

                                                                                               pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar