Predikan 17 söndagen under året 2019

1 Mos 18:20-32; Ps 138:1.3,6-8; Kol 2:12-14; Luk 11:1-13

Påträngande bön

Det finns ogärningar och våldsdåd som ropar till himlen. Katekesen talar om ”himmels­skriande synder”: Abels och alla brodermords blod ropar till himlen, de förtrycktas rop, övergreppens rop, främlingens rop, änkans och den faderlöses klagan, löntagarens rop för utebliven lön. Till dem räk­nas också den ”sodomitiska synden”, som vi hörde om i första läsningen. Abrahams släkting Lot hotades. Det var förknippat med främlingsfientlighet, men än mer med vrede över att Lot tog avstånd från deras sexuella förvillelser.

    Vi läser om ogärningar i varje dagstidning. Många suckar, men bryr sig inte. Abraham bryd­de sig. Han vädjar envist till Herren som besökt honom vid Mamres terebintlund som vi hörde förra söndagen. Han kallar Herren ”hela världens domare”. Abraham vet att synden drar över sig Guds dom, även om det är syndaren som straffar sig själv. Hela Sodom var hotat, men därmed skulle också de rättfärdiga drabbas. Abraham frågar Herren: ”Skall du förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige?” Det blir en variant på den ständiga frågan varför rättfärdiga människor drabbas av de orättfärdigas framfart. Abraham ber ödmjukt men envist att de rättfärdiga skall avhålla Gud från att fälla domen. Räcker det med 50 rättfärdiga? Men om det inte finns ens 50? Kanske 40, 20 eller bara 10? Gud tycks bejaka det som ett argument för att dröja med domen, trots att Sodom gick under.

    Det låter som en förhandling. Gud beskrivs i väldigt mänskliga termer, men under ytan skymtar den röda tråd som går genom hela bibeln och får sitt svar i andra läsningen. Där har antalet krympt till en en­da rättfärdig, Jesus Kristus, som lät alla människors skuld drabba honom. Därmed betalade han hela skuldbördan. Om synden drar över sig domen, så har Kristi kors dra­git ett streck över skulden. Kristus är det oskyldiga Lammet som borttager världens synder.

    Ändå tycks de rättfärdiga spela en roll och vara i stånd att påverka domen. Det är en profetia om helgonen och Kristi vänner, de som håller ut i bön och ett heligt liv, de som genom dopet ”gjorts levande tillsammans med Kristus”.

    Evangeliet berättar hur det går vidare. Jesus har lärt sin kyrka och sina lärjungar hur de skall be. Det gör hon i varje eukaristi och hon liknar där­med Abraham i hans förbön. Kyrkan påminner Gud, inte bara om hans rättvisa, utan än mer om hans mild­het och godhet. Kyrkan frambär i varje eukaristi det evigt gällande korsoffret och ber för levande och döda.

    Hon liknar därmed den man som Jesus berättar om i evangeliet. Denne fick oväntat besök av en god vän, men skafferiet var tomt. Det var en stor skam att inte kunna visa gästfrihet och han går till en granne och ber om hans hjälp. Det är mitt i natten och grannen har redan låst dörren och gått till sängs med sina barn. Men den som bultar på porten är envis och på­trängande. Jesus använder denna berättelse för att lära sin kyrka och sina lärjungar hur de skall be. Både i egen nöd och för den värld som terroriseras av synd och orättfärdighet.  

    Kyrkan fullbordar det Abraham gjorde för Sodom och Gomorra. Det ger en glimt av Guds egen vilja att ingen syndare skall gå förlorad, en skymt av den Fader som till slut sänder sin egen Son, vars korsoffer drar ett streck över syndarnas skuldebrev. Aposteln tänker på den som ådragit sig en ekonomisk skuld, fastställd i ett dokument som han kallar ”skuldebrev”. Människan kan inte själv betala den skuld hon dragit på sig genom sina synder. ”Gud har köpt er och skulden är betald”, säger apos­teln i ett annat brev.

    Ändå är inte saken klar, eftersom Kristi verk behöver göras känt och tillgängligt. Det är Kyrkans uppgift. Samtidigt dras hon själv och de troende in i kallelsen till helighet och till bön. Abrahams bön blir en bild för kyrkans kallelse.

    Kyrkan fullgör sin kallelse främst genom att ständigt aktualisera Kristi offer i den heliga eukaristin, som är Kyrkans hjärta. Det fortsätter i den troendes bedjande hjär­ta.

    Vågar vi tro att denna bön gör skillnad? Bönhörelse är ett his­nande mys­­terium, som också tankemässigt ger filosoferna problem. Johannes Cassia­nus förenklar det till en konkre­t och barnsligt enkel fråga: ”Kan vi inte åtminstone vara lite på­trängan­de?” Tron på bönhörelse är inte främst en fråga för tanken, utan för praktiken. Genom att be förs den troende in i bönhörelsens mysterium.

Jesus själv berät­tar sin historia, med samma poäng. Han gör det för att visa att bönen skall vara ivrig och på­träng­ande: ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öpp­nas.” En ökenfader säger: ”Herren vill låta sig övertalas av oss ge­nom sådan bön.” Bönhörelse växer ur denna trosgrundade ”övertalning”.

De troende ber i kraft av Kristi offer och förbön för alla värl­dens syndare: ”Förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Hans förbön fullbordar psalmistens ord: ”Om än jorden är i upplös­ning med alla som bor på den, så håller dock jag dess pelare stadiga.” Det är Kristi ord, och hans lemmar får göra dem till sina ord i sin bön.

Det högsta och mest ofattbara möter det enklaste. Bönens obegripliga mysterium är samtidigt det enklaste av allt. Med lite god vilja kan lärjungen åtminstone vara lite på­trängan­de. Bönen visar sig också vara en tillflykt. När människan harmas, oro­as eller förlamas av värl­dens syn­der blir bönen samtidigt hennes skydd. När hon själv har förlorat mo­­det genom egen synd - sucka inte eller älta. Bed! När tan­kar­na och bekymren för henne vilse, när hjärtat är trögt eller hårt som sten. ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare.” Uthålligt. Påträngande. Ofta.

”Vi bör veta”, säger den helige Benedictus, ”att vi inte blir bönhörda på grund av våra många ord utan genom hjärtats renhet och förkrosselsens tå­rar.” Men, säger Cassianus, också den som saknar både renhet och för­krosselse kan vara lite på­trängande. Det tvingar henne med milt våld tillbaka till livet. På botten av sin intighet, när alla fromma ord känns främmande, blir bönen enkel och verklig. Den bönen uppehåller världen. Där skymtar ljuset fram.

När bedjaren ser sig om, upp­täcker hon att också bönen är ett verk av nåden. Bönen är ett praktiskt gudsbevis. Ingen kan be en bön utan nådens hjälp.

Som Bene­dictus uttrycker det: ”Innan ni ropar till mig, skall jag säga till er: ’Se, här är jag’. I sin godhet visar oss Herren livets väg”.

Också när han manar till uthållig och på­träng­ande bön.

Amen.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson