Predikan 17 söndagen "under året" 2018

2 Kung 4:42-44 Ef 4:1-6 Joh 6:1-15

Att leva - inte bara existera

Berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna är inte vilken berättelse som helst. Den berättar inte bara om ett mirakel. Den uppriktige lyssnaren anar något mera. Berättelsen har också fastnat i vårt gemensamma minne. Vad vore vår kultur utan berättelsen om de fem kornbröden och de två fiskarna?

Jesus styr händelsen suveränt. Han har en plan med det som sker. Mycket folk har följt efter honom till andra sidan sjön, upp på berget. Vi får veta att det är strax före judarnas påskhögtid. Jesus lyfter blicken och ser den stora folkskaran. Så går han stegvis till väga. Som en regissör bygger han upp sitt drama. Först ställer han en prövande fråga till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att dessa får något att äta?” Han vet själv svaret, men han vill pröva Filippos´ tilltro till sin mästares förmåga. Andreas hänvisar till en pojke och hans matsäck av fem kornbröd och två fiskar. Han frågar retoriskt hur det skall räcka för så många, men Jesus accepterar gåvan. Han låter folket slå sig ner. Vi får t.o.m. veta att det var gott om gräs på platsen. Steg för steg förs berättelsen vidare. Så tar Jesus brödet, tackar Gud och delar ut. Vad Jesus gör med bröden får vi inte veta. Insidan av det som händer kan inte mätas och analyseras. Han delar själv ut av både bröden och fiskarna ”så mycket de ville ha.” Först när alla är mättade får lärjungarna befallning att samla ihop det som blivit över. Men också det är mera än praktisk omsorg. Även om det förvisso är en dom över de enorma matkvantiteter som idag bara kastas bort. Då blev det tolv fulla korgar. Det kan knappast vara en tillfällighet. Överflödet påminner om undret vid bröllopet i Kana med den väldiga kvantiteten vin.

Vilken berättelse! Evangelisten Johannes kallar det ett tecken. Ändå förstår inte människorna vad tecknet betyder. De blir visserligen entusiastiska och försöker tvinga honom med sig för att göra honom till kung. Men då drar sig Jesus undan till berget igen, i ensamhet. Evangelisten Johannes behöver sedan ett helt kapitel för att tyda tecknet. Brödundret är upptakt och portal till detta väldiga kapitel som vi skall meditera över och tugga i oss de kommande fyra söndagarna.

Kommande söndag skall vi höra Jesus säga: ”Jag är livets bröd”. Det är sig själv och hela sitt livsverk han syftar på när han mättar de fem tusen. Men dessa nöjer sig med att bli mättade till kroppen. De frågar inte efter honom som delar ut bröden. Det betyder inte att bröd är oviktigt eller att Gud inte skulle bry sig om maten på bordet. Augustinus säger att detta underverk pågår hela tiden. Sädeskornet myllas ner i marken och växer upp till ett ax fyllt med trettio, sextio eller hundra andra korn. I år väntar sig bönderna knappast mer än hälften av den normala skörden. Ändå är det ett ständigt pågående brödunder. Att vi inte ser det beror på att det är så vanligt. Här på berget blir det synligt.

Utan bröd kan ingen människa leva. Vi sjöng det i responsoriepsalmen: ”Allas ögon väntar efter dig, och du ger dem deras mat i rätt tid.” För människorna på Jesu tid och för otaliga människor runt i världen är det en fråga på liv och död. Människans roll är som pojkens. Den som har måste dela med sig till dem som inte har. Men alla är beroende av att Gud låter det växa och att han ger liv. Det är det första som tecknet säger. Jesu Kristi Fader är den livgivande Guden, människoälskande och sanne Guden.

Många utläggare stannar vid detta. Brödundret blir en uppmaning att dela med sig. Men varför drar sig då Jesus undan? Varför låter han inte kröna sig till brödkonung? Vore det inte det slutliga svaret på både Gudsfrågan och brödfrågan? Det var en sådan lösning som djävulen frestade med, när han uppmanade Jesus att förvandla stenar till bröd.

Jesus drar sig undan för att han vill ge människorna mera. Tragiken i deras reaktion är att de är nöjda med för lite. De är blinda för det större och fixerade vid det som mättar kroppen och tillfredsställer sinnena. Materialisten och hedonisten förminskar människan och missar själva livet. ”Det finns inget mer sällsynt i världen än livet”, säger en författare. ”De flesta människor nöjer sig med att existera.” Brödundret var större än vad människorna anade.

Att det just är fem bröd och två fiskar, påminner om de fem Moseböckerna och de två stentavlorna, som fullbordas när kyrkans tolv apostlar och deras efterföljare delar ut livets bröd till alla folk i alla tider. Jesus är mer än profeten som skulle komma. Han har kommit för att ge liv och liv i överflöd.

Antydningen om judarnas påsk är ingen tillfällighet. Det är den påsk som hela Johannesevangeliet bereder väg för, den påsk som skall öppna dörren till det sanna och eviga livet. Men redan här i brödundret anar vi vad som skall komma. Brödundret är berättelsen om Jesus själv. Han börjar med något som alla kan förstå och glädjas åt. Alla behöver bröd. Gud blev människa. Han mötte människan där hon befann sig. Han mättade hungriga och botade sjuka. Men - han vill ge människan mera. Han vill ge henne ett liv som inte tar slut, ett liv som fyller människans djupaste behov. När människorna vill göra honom till en som löser enbart de akuta och kroppsliga behoven, går han undan till berget. Precis som han senare skall gå en väg som inte ens lärjungarna förstod förrän senare, vägen till ensamheten på korset. Den väg som besegrade människans största fiender, synden, döden och djävulen och öppnade väg till det sanna och eviga livet.

Människans tragik är att hon nöjer sig med för lite. Den tragiken blir hennes andliga och eviga död, även om hon lyckas lösa brödfrågan. Därför måste människan vakna och inse sin sanna värdighet. Sedan behöver hon hålla sin hunger vid liv. Ingen håller ut till slutet som inte fortsätter att törsta och hungra, säger Katarina av Siena. De har sett skymten av det verkliga livet och förstått att det jordiska livet bara är fosterstadiet. De vill hellre stå vid tröskeln i Guds hus än bo i de gudlösas tält. De har förstått att nåden är bättre än det bästa i detta livet. Saliga de som hungrar och törstar, säger Jesus.

Vi firar den heliga eukaristin inte bara för att mättas. Vi firar den också för att hålla den saliga hungern vid liv. Vi firar den för att leva, inte bara existera.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson