Predikan 16 söndagen under året 2021

Jer 23: 1-6; Ps 23; Ef 2: 13-18; Mark 6: 30-34

En plats för vila

En skatt skymtar fram. Ett ord i evangeliet fascinerar. Jesus säger: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite”. Hans apostlar har varit på ett av sina första uppdrag och de har just berättat om vad de gjort och undervisat om. De var utmattade, eftersom det kom så många att de inte ens fick tid att äta. Då ger de sig alla av i en båt till en plats där de hoppas få vara ensamma, men deras plan upptäcks och folket genskjuter dem landvägen. När Jesus ser den stora skaran fylls han av medlidande, de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.

    Ändå står uppmaningen kvar. Varje arbetare behöver tid och plats för vila. Uppmaning­en har högsta tänkbara föredöme. Gud själv ”vilade” på sjunde dagen när allting skapades. Han gav människan en av veckans dagar som vilodag. Hon behöver det. Var­je klok arbetsgivare vet det. Vår egen tid har bittert fått erfara vad det kostar att nonchalera det. Många går in i den så kallade väggen. Också Herren vet det och sörjer för arbetarna i sin vingård. Den helige Carlo Borromeo, biskop i Milano på 1500-talet, uppmanade sina präster att inte glömma vården om den egna själen. De som undervisar löper risken att annars gå på tomgång. Ingen kan ge andra om han inte själv tar emot. Först då kan de ”ge för intet vad de har fått för intet”.

    Redan här anar vi att det kan finnas ett inre motstånd både mot den öde platsen och den nödvändiga vilan. Också den som säger sig önska vila och befrielse från alla oljud är inte alltid beredd att gå in i tystnaden. Den stressade är duktig på att bedra sig själv. Han tror lätt att han inte behöver vila. Arbetet tar befälet och leder till aktivism, en slags arbets­narkomani, som är det goda arbetets fiende och karikatyr. Jesu inbjudan är därför både en inbjudan och en mild befallning. Regelbunden avskildhet behövs varje dag och särskilt var­je söndag. Ibland också i reträttens form, för den som har möjlighet. Människan behöver distans till det mångahanda för att se klart, inte minst se sig själv. Då kan något mer än klokhet ta sin början.

    Lärjungen kan göra en märklig upptäckt. Samtidigt som hon blir alltmer beroende av den riktiga vilan rinner styrkan och kraften till. Den som går in i avskildheten och vågar se den egna kraftlösheten, får kraft att storma över murar och bekämpa mäktiga fiender. Vilan är inte bara kraftsamling av egna resurser. Det är inte den egna kraften som triumferar. Aposteln säger: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. En annan röst säger: ”Saliga de som i Gud har sin styrka”.

    Det visar sig att den öde platsen för vila inte är en geografisk plats, utan ett möte med en person. I evangeliet hör vi honom säga: ”Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor och jag skall skänka er vila”. Han fortsätter: ”Ta på er mitt ok och lär av mig”. Det har förvisso sin möda, både att bära hans ok och att följa hans bud. Men samtidigt visar sig oket vara skonsamt och bördan lätt. En hemlighetsfull kraftöverföring äger rum. Helgonen vittnar om det. Hans apostel säger: ”Hans bud är inte tunga”. Om de upplevs som tunga, beror det på att de fullgörs med förbehåll och med ett inre motstånd.

    Lärjungen uppmanas därför att lära av honom som har ett milt och ödmjukt hjärta. I grunden är det upprördheten, högmodet och de andra lasterna som tynger och dränerar människan på kraft. Medan den botfärdige och ödmjuke sma­­kar lättheten. Han reser sig och märker till sin förvåning hur krafterna växer till.

    Vi sjöng om det i responsoriepsalmen: ”Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro”. Psalmen berättar hur ett bord bereds i ovännernas åsyn. När tröttheten, en av ”ovännerna”, tycks beröva henne den sista droppen kraft upptäcker hon hur kraften rinner till och glädjens olja får bägaren att flöda över. Naturligtvis inte som en teknik. Bönen om kraft förutsätter sanning i hjärtat.

    För sina lärjungar och sin kyrka dukar Herren detta bord i varje eukaristi. Och i den heliga kommunionen flyttar ”platsen” in i det egna hjärtat. Kommunikanten kan säga: ”Herren är min herde. Ingenting skall fattas mig”. Och upptäcka att Herren står för vad han lovat.

    Ordet vi hörde i evangeliet visar sig rymma en skatt: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensam­ma och ni kan vila lite”.

    Låt oss följa ordet vi har hört så att också löftet i bibelns sista bok går i uppfyllelse: ”Saliga de döda som dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall få vila efter sina mödor, ty deras gärningar följer dem”.

    Amen.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson