Predikan 16 söndagen under året 2019

Gen 18:1-10a; Ps 15 Kol 1:24-28; Luk 10:38-42

Bara en sak behövs

Det är inte svårt att förstå Martas reaktion. Hon för göra allt arbete för den inbjudne gästen, medan hennes syster Maria sitter vid Jesu fötter och ”bara” lyssnar. Till slut ställer sig Marta framför Jesus och förebrår honom: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Men Jesus ger det kärva svaret: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och o­ro­ar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”. Från Maria hör vi inte ett ord. Hon försvarar sig inte. Hon måste rimligen ha märkt sin sys­ters irrita­tion och hon visste säkert att gästfrihet var en plikt. Det är lätt att göra henne till en överfrom farisé, som skulle behövt ett förnuftigt ord om att rycka in med ett praktiskt hand­tag. - Som om Jesus inte skulle ha genomskådat sådant! - Också Jesus visste att gästfrihet är en helig plikt. Än­då säger han: ”en­dast en sak behövs”.

    Många tar Martas parti och in­stämmer i den fö­rebrå­ende frågan. Andra försöker medla mellan dem. De erkänner att Marias hållning behövs i en akti­vis­tisk och hetsig tid. De talar kloka ord om vikten av att stressa av och hitta sig själv. Men också de har egentligen svårt med Jesu svar. Jesus ger inte ett terapeu­tiskt råd. Hans ord är profetis­ka och skarpa: ”ba­ra en sak be­hövs”. Han talar om det enda nödvändiga.

Hans ord behöver först väcka den människa som inte känner sig själv, den som inte vågar se drivkraf­terna i sitt eget liv. De som pratar mycket och har åsikter om det mesta, men inte kan va­ra stilla inför Gud och hans ord. Benedictus säger med ett bibelcitat: ”Den talträngde undgår inte synd”. Han fortsätter, och då blir det allvarligt: ”Tungan har makt över liv och död”. Tungan kan inte bara drä­pa den andre. Tungan dödar den talträngde. Men den som inte känner sig själv märker det inte. Varje människa har en sådan ”Marta” inom sig själv, oviljan att se och lära känna sig själv. Det botas inte enbart med disciplin. Då kan illusionen lagras och leda till bitterhet. Vad hjälper det att du är åter­hållsam med orden, om du samtidigt irriteras över andra? Terapi kan hjälpa ett stycke på väg, men Jesu ord gäller: ”Endast en sak behövs”. Endast Guds ord, som är fyllt av Guds Ande och kraft, kan öppna ögonen, så att männi­skan ser sin synd och den gudagivna storhet som synden döl­jer och kan kväva till döds. Endast Guds ord kan väcka männi­skan till insikt om sig själv.

Varför lyssnade Maria? Vi vet det inte. Marta såg det inte. Hon var bara irriterad, vilket gjorde hen­ne ännu blindare. Jesus måste ha sett in i Marias hjärta. Den som vaknat upp och fått sina ögon öpp­nade för den eg­na synden - första steget på självkännedomens väg - får en ny drivkraft för att lyssna. Hon lyss­nar in­te för att hon är ”intresserad” eller för att hon ”måste”. Hon lyssnar för att hon behöver det. Hon be­höver det som en törstig behöver vatten, som en hungrig behöver föda, som en sjuk behöver en lä­kare. Den som börjat lära känna sig själv och vågat se sina synder lyssnar efter en räddare och en läkare som kan hela hennes sår. Maria kan känna igen sig i bruden i Höga Vi­san, när man grälar på henne för att hon sö­ker sin äls­kade. Maria säger ingen­ting. Hon försvarar sig inte. Hon lyssnar. För att få liv. Hon har förstått att det är hennes enda rädd­ning. Maria är en bild för söker och som insett att hon behöver räddas och fräl­sas. Hon är som den vägfarande mellan Jeriko och Jeru­sa­lem som råkat i rövarhänder och som togs om hand av den barmhärtige samariten Jesus. Denna insikt kan bara Guds ord fullborda. Bara Guds ord, tolkat i Kyr­kans beprövade gemenskap, kan öpp­na männi­skans inre öga, så att hon ser att Herren är en barm­härtig läkare som inte knäcker det brut­na strået eller släcker den rykande veken. Hon har börjat lära känna sig själv och förstått att hon har en Frälsare, hon kan börja ”tala sanning i hjärtat” som vi sjöng i responsoriepsalmen. Hon behöver inte dölja något längre. ­Hon börjar ana och får smaka det aposteln sade: ”Kristus finns i er”. Det

”skall inte tas ifrån henne.”

Då vaknar ett tredje motiv för att lyssna. Nu vill hon veta vad Gud vill med hennes liv. Hon vill växa till och låta Guds ord nå sin fullbordan i henne, som aposteln sade i andra läsningen. På ett annat ställe kallar aposteln det för en ”ny skapel­se”. Det är den människa som Gud en gång skapat och tänkt, och som nu återskapas i hen­ne. Det är den ”hem­lighet” som varit dold under synd och okun­nighet, men som nu börjar frigöras och växa till. Hon för­står psal­mis­tens ord: ”Herren är min andel, min bägare. Du bestäm­mer mitt öde. En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arve­del finner jag skön.” 

För Paulus innebar det ett liv som tjänare åt den gudomliga planen. Han undervisar om vad det kan kosta. Han berättar i andra brev om gisselslag, smädel­ser och förföljelser. Men, och det är det märk­li­ga, han gläder sig över dessa lidanden. Lidandet har förlorat sin makt över ho­nom. Han liknar sina li­danden vid sårmärken på sin kropp. De lidanden han får utstå liknar det som drab­bade hans Herre. Jesu lidande tycks fortsätta i apos­telns. Man anar det som just Paulus har talat om tydli­gare om än någon annan, att de kristna blivit lemmar i Kristi kropp. Det som drabbade kroppens hu­vud, Kristus, drabbar också hans lemmar. ”Vad som ännu fattas i Kristi lidan­den, det li­der jag i mitt eget kött.” Ordet förbryllar och fascinerar, skulle något fattas i Kristi lidande? I Kristus är naturligt­vis li­dan­det full­bordat. Men efter sin upp­höjel­se infogas de troende som lemmar i hans kropp. Tillsam­mans växer något fram som Augus­tinus kallar ”den totale Kristus”. I denna nya kropp är det något som

”fat­tas”. En utläggare (Jean Eudes) säger: ”Jesus har för avsikt att i oss fullborda sitt lidandes, sin döds och sin uppståndelses mysterium, ty han låter oss lida, dö och uppstå med honom och i ho­nom.” Denna insikt ger aposteln gläd­je. Han får dela sin Herres li­dande. Han ”gläds åt svaghet, föro­lämpning­ar, svårighe­ter, förföljel­ser och nöd när det är för Kristi skull”. Benedictus tvekar inte att tillämpa detta på motgångar, sjuk­do­mar och orättvisor som drab­bar i det dagliga livet, också innan­för klostermurar.

Aposteln drar också en annan slutsats. Han gläder sig över att få lida för dem han skri­ver till. I sin egen kropp lider han för Kristi kropp, som är kyrkan. Det ställföre­träd­an­de i Kristi lidande får en fort­sättning också i lemmarnas lidande. Kyrkan är som kommu­niceran­de kärl, där sorg och tröst delas enligt en gudomlig plan. Det som fattas för den ene fylls på av den andre och vice versa. Därför ber vi i varje mässa om varandras och om martyrernas förbön. ”Har vi det svårt är det för er tröst och fräls­ning… vi vet att liksom ni delar lidande­na med oss, delar ni också trös­ten.”

Alt kristet liv betyder deltagande i Kristi lidande. Den troende upptäcker allt mera av detta myste­rium och frambär och ”offrar” sina lidanden i varje mässa.     

När kyrkan sliter och bekymrar sig, kanske tror hon att hon redan ”kan” sin Herres ord, då måste hon på nytt sätta sig vid sin Herres fötter. Och förstå att lyssnande inte bara är en sysselsättning bredvid en rad andra, utan hennes enda räddning.

Den som kämpar med sina laster, men fortfarande tror att det är den egna kampen som avgör ut­gången, måste förstå att all möda är fåfäng om inte Herren bygger huset. Att det endast är genom nåden som seger kan vinnas.

De första munkarna hade stor respekt för Marta. Men de var sam­tidigt klara över att det är Maria som representerar det bästa och det högsta. För dem symboli­serar Marta den andliga kampen mot las­terna, medan Maria representerar det som allt syftar till, friden, rättfärdigheten, glädjen, kontem­plationen, som bara ges genom nåden.

När kampen tycks omöjlig och alla mödor förgäves, när frestelsen att ge upp eller att fly till kom­promisserna kryper under skinnet, då människan skrapar vid botten av sitt elände eller förs in i mörk­ret, då är det inte en sysselsättning bredvid andra att lyssna till Jesu ord, då lär hon sig att det är det enda nöd­vändiga, det enda som vänder nöden. Då anar hon också att det är den goda de­len, det högs­ta goda.

Med en ny slags glädje kan hon då också utföra gästfrihetens dygd och alla andra plikter. Tillsam­mans med både Marta och Maria.

Amen.

                                                                                                pater Ingmar Svanteson