Predikan 16 augusti 2020, Kyrkmässa
Neh 8: 1-4a, 5-6, 8-10; 1 Pet 2: 4-9; Joh 4: 19-24
Silverjubileum
Vi firar kyrkmässa, denna kyrkas födelsedag, hennes invigning år 1995, i år för 25 år sedan. Silverjubileum! Hon är klädd som en brud för sin brudgum.
Många erfar något särskilt när de träder in i det vigda kyrkorummet, men hur kan en byggnad av sten, cement och trä rymma något heligt? Redan Salomo frågar hur Gud kan bo i ett tempel byggt av människohand. Jesus talar ju om gudstjänst i ”ande och sanning”. Protestanterna ifrågasatte den katolska traditionen att inviga kyrkor och menade att kyrkorummet bara var ett yttre rum för gudstjänsten, som skydd mot väder och vind.
Ändå har katolsk tro goda skäl för att hävda och skydda kyrkorummets helighet, men det kräver lite eftertanke - i ljuset av den liturgi som firades när hon invigdes. När den samariska kvinnan frågar var man skall tillbe, tycks Jesus först tona ner platsens betydelse. Han säger: ’varken här eller i Jerusalem är platsen för tillbedjan’. Men så tillfogar han: ”frälsningen kommer från judarna”. Gud blev människa och föddes av en judisk kvinna. Hans adoptivfader var av Davids hus. Här ligger skillnaden mellan andra religioner och kristen tro. Ur denna tro växte insikten om att också en plats och en byggnad kan helgas.
Betlehem, Nasaret och Jerusalem är inte vilka platser som helst. Guds enfödde Son har lämnat sina fotspår där. Det fortsätter när hans närvaro helgar det rum han besöker. När Guds ord förkunnas och de heliga sakramenten firas i detta rum är det Jesu Kristi närvaro som helgar rummet. Kristus själv talar i sitt ord och blir kroppsligen närvarande på altaret i sin kropp och sitt blod. Den närvaron lämnar spår. Någon skulle säga att den fastnar i väggarna.
Ändå är hans närvaro inte statisk. Närvaron är inte något människan förfogar över. Det är då det blir magi. Rummet behöver en församling som ber och firar gudstjänst. När en byggnad invigds till kyrka behandlades den som en människa. Kyrkan döps, konfirmeras och vigs som en brud med sin brudgum. Hon döps genom att bestänkas med helgat vatten. Hon konfirmeras genom att väggarnas tolv apostlakors och altaret smörjs med helig olja. Den första eukaristin firas på det altare som helgats med reliker av dem som givit sina liv för Kristus. Därmed vigs detta kyrkorum som en brud vid sin brudgum.
Byggnaden blir en bild för den människa och den församling som tillber på denna plats. En bild att spegla sig i för oss människor. Aposteln Petrus liknade oss vid levande stenar i ett andligt husbygge. Augustinus säger att vi skall bära varandras bördor som stenarna bär varandra i kyrkans väggar, för att upptäcka att också vi själva blir burna av de andra.
Det första är att det händer något i kyrkorummet. Vi hörde det när biskopen första gången höll upp lektionariet, boken med de bibliska läsningarna, och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka.” Guds Ord läses och förkunnas. Ordet söker sin väg till mänskliga öron och hjärtan. Något händer med den som lyssnar. Det är inte ofarligt att lyssna till Guds ord. För den likgiltige eller för den som redan tror sig veta cementeras otron. Länge var katolska kyrkan tveksam till att något annat än Guds ord användes i liturgiska texter. Inte ens hymner, författade av människor, ansågs fylla måttet. Ett tecken på kyrkans inre sekularisering är när man börjar prata och konversera i kyrkan. I första läsningen hörde vi hur de som lyssnade till Guds ord reste sig och ropade: ”Amen! Amen!” Så böjde de knä med pannan mot marken och tillbad. Det är liturgi! Det som sker i kyrkorummet skall ske också i människans inre rum, när hon gråter över sin synd, som folket gjorde i Jerusalem. När trons ljus tänds i hjärtat blir hon ett tempel för den helige Ande. Biskopen sade att Guds ord ”verkar er frälsning här i Kristi kyrka”.
Men detta är bara början. I den långa invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Därmed tar vi ännu ett steg. Byggnaden blir inte bara ett rum där något sker. Något sker med henne själv. Hon blir helgad och avskild från den värld som är i den ondes våld. Att använda det vigda rummet till något som strider mot trons sanning är därför ett slags äktenskapsbrott. Benedictus säger att ingenting får förvaras eller ske i kyrkan som strider mot hennes bön.
Det som sker på altaret är verkligt. Kristus är lika närvarande som han var i Betlehem och på Golgota. Hans kropp vilar på altaret som en gång i Betlehem, hans offer bärs fram som på Golgota, om än oblodigt. Det är det offer som försonar och förenar dem som deltar med renade hjärtan, det är: inte bär på allvarliga obiktade synder. Kommunikanten blir själv helig. I bävan och förundrad tacksägelse över att Gud vill ta sin boning i henne. Som en ständig påminnelse om denna heliga närvaro förvaras det konsekrerade brödet, Kristi verkliga kropp, i kyrkans tabernakel.
Invigningsbönen var en enda lång meditation över den Kyrka som vi bekänner vår tro på. Hon kallades den heliga, den saliga och den upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs. Hon tilltalades som en person, som någon man gläds och förundras över, någon som man vördar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är gudamänsklig. Hon är en verklig och verksam bild för vår frälsning. Kristi människoblivande och korsoffer ger avtryck och lämnar spår också i rummet.
Men invigningsbönen går ännu ett steg vidare. För den som tror vidgas blicken till att omfatta allt. I prefationen närmar vi oss den fulla tillbedjan i ande och sanning:
”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den eukaristiska kyrkan omfattar inte bara dem som här och nu deltar. Kyrkan föregriper slutmålet, där tillvarons alla delar kommit på plats, trons öga skymtar ”hela skapelsen befriad från synd och död”, den nya skapelsen.
Byggnaden rymmer olika material hämtade ur naturen och förädlade av människan, de uthuggna stenarna i altaret, de gjutna stenarna i väggarna, de stöpta ljusen, de vackert formade altarkärlen, den vävda textilen och den målade ikonen, men också de mänskliga handlingarna och rösterna. Denna kyrkas arkitekt, munken Johannes van der Laan, talade om kyrkan, särskilt när eukaristin firas, som det högsta och ädlaste uttrycket för den mänskliga kulturen. En kyrkofader talar om människan som representant för hela skapelsen, dess språkrör och präst. Petrus säger att församlingen blir ”ett heligt prästerskap som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” Människan kallas att instämma i den kosmiska liturgin. I förbön för alla lidande, förföljda och plågade, i hoppet om den stad där Gud blir allt och i alla.
På vägen dit behöver vi det helgade och heliga rummet. När människan går in i kyrkan, går kyrkan in i människan. Genom Ande tar hon sin boning i henne, för att förvandla och helga henne, och med henne hela tillvaron.
Amen.
pater Ingmar Svanteson