Predikan 16 augusti 2020, Kyrkmässa

Neh 8: 1-4a, 5-6, 8-10; 1 Pet 2: 4-9; Joh 4: 19-24

Silverjubileum

Vi firar kyrkmässa, denna kyrkas födelsedag, hennes invigning år 1995, i år för 25 år sedan. Silverjubileum! Hon är klädd som en brud för sin brudgum.

     Många erfar nå­got särskilt när de träder in i det vigda kyrkorummet, men hur kan en byggnad av sten, cement och trä rymma något heligt? Redan Salomo frågar hur Gud kan bo i ett tempel byggt av människo­hand. Jesus talar ju om gudstjänst i ”ande och san­ning”. Protestanterna ifrågasatte den katolska traditionen att inviga kyrkor och me­­na­de att kyrkorummet bara var ett yttre rum för gudstjänsten, som skydd mot vä­der och vind.

     Ändå har katolsk tro goda skäl för att hävda och skydda kyrkorummets helighet, men det kräver lite eftertanke - i ljuset av den liturgi som firades när hon invigdes. När den samariska kvinnan frågar var man skall tillbe, tycks Jesus först tona ner platsens betydel­se. Han säger: ’varken här eller i Jerusa­lem är platsen för tillbedjan’. Men så tillfogar han: ”frälsningen kommer från judarna”. Gud blev människa och föd­des av en judisk kvinna. Hans adoptivfader var av Davids hus. Här lig­ger skillnaden mellan andra religioner och kristen tro. Ur den­na tro växte insikten om att också en plats och en byggnad kan helgas.

     Betlehem, Nasaret och Jerusalem är inte vilka platser som helst. Guds enfödde Son har lämnat sina fotspår där. Det fortsätter när hans närvaro helgar det rum han besö­ker. När Guds ord förkunnas och de heliga sakramenten firas i detta rum är det Jesu Kris­ti närvaro som helgar rummet. Kris­tus själv talar i sitt ord och blir kroppsli­gen när­var­an­de på altaret i sin kropp och sitt blod. Den närvaron lämnar spår. Någon skulle säga att den fast­nar i väggarna.

      Ändå är hans närvaro inte statisk. Närvaron är inte något människan förfogar över. Det är då det blir magi. Rummet behöver en församling som ber och firar guds­tjänst. När en byggnad invigds till kyrka be­handlades den som en männi­ska. Kyrkan döp­s, kon­fir­me­ras och vig­s som en brud med sin brudgum. Hon döp­s genom att be­stänkas med helgat vat­ten. Hon konfirme­ras genom att väggarnas tolv apostlakors och al­taret smörjs med helig olja. Den första euka­ris­tin firas på det altare som hel­gats med reliker av dem som givit sina liv för Kristus. Därmed vigs detta kyrkorum som en brud vid sin brud­gum.

Byggnaden blir en bild för den människa och den församling som tillber på den­na plats. En bild att spegla sig i för oss män­niskor. Apos­teln Pet­rus liknade oss vid lev­an­de stenar i ett andligt husbygge. Augustinus säger att vi skall bära va­randras bör­dor som stenarna bär varandra i kyrkans väggar, för att upptäcka att också vi själva blir burna av de andra. 

     Det första är att det händer något i kyrkorummet. Vi hörde det när biskopen första gången höll upp lektionariet, boken med de bib­liska läsningarna, och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, så att det verkar er fräls­ning här i Kristi kyrka.” Guds Ord läses och förkunnas. Ordet söker sin väg till mänskliga öron och hjärtan. Något händer med den som lyssnar. Det är inte ofarligt att lyssna till Guds ord. För den lik­giltige eller för den som redan tror sig veta cemen­teras otron. Länge var katolska kyr­kan tveksam till att något annat än Guds ord användes i liturgiska texter. Inte ens hym­­ner, författade av människor, ansågs fylla måttet. Ett tecken på kyr­kans inre se­ku­larisering är när man bör­jar prata och kon­ver­sera i kyrkan. I första läs­ningen hörde vi hur de som lyssnade till Guds ord reste sig och ropa­de: ”Amen! Amen!” Så böjde de knä med pannan mot marken och tillbad. Det är liturgi! Det som sker i kyr­korum­met skall ske också i män­ni­skans inre rum, när hon grå­ter över sin synd, som folket gjor­de i Jeru­sa­lem. När trons ljus tänds i hjärtat blir hon ett tempel för den helige An­de. Bisko­pen sade att Guds ord ”ver­kar er frälsning här i Kristi kyrka”.

      Men detta är bara början. I den långa invigningsbönen bad biskopen: ”Den­na bygg­­nad är en avbild av din heliga kyr­ka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jung­fru och tagen till hans brud.” Därmed tar vi ännu ett steg. Byggnaden blir inte ba­ra ett rum där något sker. Något sker med henne själv. Hon blir helgad och avskild från den värld som är i den ondes våld. Att an­vän­da det vigda rummet till något som strider mot trons sanning är därför ett slags äktenskapsbrott. Benedictus säger att ingenting får förvaras eller ske i kyrkan som strider mot hennes bön.

     Det som sker på altaret är verkligt. Kristus är lika närvarande som han var i Bet­lehem och på Golgota. Hans kropp vilar på altaret som en gång i Betlehem, hans offer bärs fram som på Golgota, om än oblodigt. Det är det of­fer som förso­nar och för­enar dem som deltar med renade hjärtan, det är: inte bär på allvarliga obiktade synder. Kommuni­kan­ten blir själv helig. I bävan och för­undrad tacksägelse över att Gud vill ta sin boning i henne. Som en ständig påmin­nel­se om denna heliga när­varo förvaras det konsekrerade brö­det, Kristi verk­liga kropp, i kyr­kans taberna­kel.

Invigningsbönen var en enda lång meditation över den Kyrka som vi bekänner vår tro på. Hon kallades den he­liga, den saliga och den upphöjda. Kyrkan inte bara be­skrevs. Hon tillta­la­des som en person, som någon man gläds och förundras över, nå­gon som man vör­dar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är gudamänsklig. Hon är en verk­lig och verksam bild för vår frälsning. Kristi människo­blivande och kors­­­offer ger avtryck och lämnar spår också i rummet.

    Men invigningsbönen går ännu ett steg vidare. För den som tror vidgas blicken till att omfatta allt. I prefa­tionen närmar vi oss den fulla till­bed­jan i ande och san­ning:

”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den euka­ristiska kyr­kan om­fattar inte bara dem som här och nu deltar. Kyrkan fö­regriper slut­målet, där till­varons alla delar kommit på plats, trons öga skymtar ”hela ska­pel­­sen be­friad från synd och död”, den nya skapelsen.

     Bygg­naden rymmer olika material hämta­de ur natu­ren och förädlade av män­ni­skan, de uthuggna stenarna i altaret, de gjutna stenarna i väggarna, de stöpta ljusen, de vackert formade altarkärlen, den vävda textilen och den målade ikonen, men ock­så de mänsk­liga handlingarna och rösterna. Denna kyrkas arkitekt, munken Johan­nes van der Laan, talade om kyrkan, särskilt när eukaristin firas, som det högsta och ädlaste ut­tryc­ket för den mänskliga kultu­ren. En kyrkofader talar om männi­skan som represen­tant för he­la ska­pelsen, dess språkrör och präst. Petrus säger att försam­ling­­en blir ”ett he­­­ligt prästerskap som kan frambära and­­liga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kris­­tus.” Människan kal­las att in­stämma i den kosmiska liturgin. I för­bön för al­la lidande, förföljda och plå­gade, i hop­pet om den stad där Gud blir allt och i alla.

På vägen dit behöver vi det helgade och heliga rummet. När människan går in i kyrkan, går kyr­kan in i människan. Genom Ande tar hon sin boning i henne, för att förvandla och hel­­ga henne, och med henne hela tillvaron.

Amen.

                                                                                               pater Ingmar Svanteson