Predikan 15 söndagen under året 2023

Jes 55: 10-11; Ps 65: 10-14; Rom 8: 18-23; Matt 13: 1-23

Ordets kraft

Mänskliga ord kan vara fyllda av kraft. Vissa ord vi har hört kan vi inte glömma. De på­­­ver­ka­de våra liv. Men oftare är mänskliga ord tomma, kraftlösa och snabbt glömda. Det går inflation i orden. Det frestar oss att slå dövörat till för vad den andre säger. När våra egna ord inte tas på allvar kän­ner vi oss kränkta, och det med rätta. ’Varför hör du inte vad jag säger?’ Män­ni­skan har en med­född insikt om att våra ord skall vara sanna och att vi skall ta andras ord på all­var. Det är vi skyldiga varandra.

    Hur mycket mera gäller det inte när det är Gud som talar? Guds ord är inte bara sanna. De har också kraft, kraft att åstadkomma vad de säger. Gud skapar genom sitt ord. ”Gud sade: Ljus, bli till! Och ljuset blev till.” När Jesus befallde demonerna att lämna en människa, då lydde de och människan befriades. När prästen som Kristi representant i bikten säger: ”Jag löser dig från dina synder”, då sker det ordet säger. I första läsningen liknas Guds ord vid reg­net som faller från himlen och får jorden att grönska och bära frukt. I dagens evange­lium liknas ordet vid säden som bonden sår ut på sin åker.

Jesu liknelse om ”en man som gick ut för att så”, hör till de mera kända av hans liknelser. Vi vet att sådden inte lyckades till fullo. En del föll på vägkan­ten, en del på steniga ställen, en del bland tistlar och ogräs. Endast en del föll i god jord. En­dast denna sista del av utsä­det bar frukt. 

Det är lätt att känna igen sig. Det utsäde som ham­nade vid vägkan­ten motsvarar alla de gånger jag har hört, men glömt lika fort. And­ra gånger tog jag emot, kanske med iver och entusiasm. Men tiden gick och annat kom emel­lan, kan­ske svå­righeter och motgångar, och det jag en gång hört och tagit emot med glädje är också det glömt. Det är den säd som ham­nade på de steniga ställena. Åk­rarna på Jesu tid hade ofta ett tunt lager jord ovan­på stengrunden – att ”så på hälle­berget” he­ter det än idag – ordet fick inget rotfäste. Det som föll bland ogräs och tistlar, men lång­samt kvävdes av ”världsliga bekymmer och rikedomens lockel­ser”. Det är inte svårt att känna igen sig, och att tappa modet. Skall jag någonsin bära frukt?

Men då har vi glömt det viktigaste. Mannen som gick ut för att så är Kristus. I stor gene­rositet och med till synes gränslöst tålamod sår han ut sitt ord. Han är ut­sänd av Fadern. Johannes kallar honom Ordet, Ordet som blev människa. Hans Ord är fyllt av Ande och liv, och han förkun­nar det fortfarande!

En orsak till att människan inte hör är att hon inte vill lyda. Höran­det blir ofull­bordat utan lydnad. ”Lyssna, min son, med hjärtats öra, och fullborda det i handling”, säger Bene­dictus. Den som lyssnar ”med hjärtats öra” hör ett ord som är skarpare än något tve­eggat svärd och samti­digt sötare än ho­nung, både omutligt och fyllt av söt­ma. Pau­­­lus tackar Gud för att de krist­na i Thessalonike tog emot hans pre­di­kan, inte som ett människo­ord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos de troen­de.

Lär­jungen prövas, hon letar och söker, ber och frå­gar ef­ter ett svar men tycks inte få något, när både läsning, bön och gudstjänst tycks utan kraft. Men något driver hen­­­­­­­ne att fort­sätta att fråga och söka. Det är Anden som håller på. Plöts­ligt, hon vet inte hur, öppnas en dörr. Ett ljus skymtar. Ett svar. En närvaro. Hon hör. Kan­ske har hon hört or­det många gånger förut. Åtmin­s­to­ne har det flimrat förbi på näthin­nan eller studsat mot trumhinnan, men nu hör hon det som vore det första gången. Det har en kraft och en tyngd. Det ordet kan inte komma från människor, inte från den skickligas­te predikant. Pau­­lus säger att hans tal och förkunnelse inte skulle övertyga med vis­het utan be­vi­sas med ande och kraft. Tron skulle inte vila på mänsk­lig vishet utan på Guds kraft. Människor sade om Jesus: ”Ingen har talat som den mannen talar”. Han talade inte som de skriftlärda, utan med makt. Han talade Guds ord. Han var Ordet.

Det är detta ord som liknelsen berättar om. Då blir det både högsta allvar och dju­paste glädje. Vad kan vara allvarligare än att avvisa eller slarva bort Guds eget tilltal? ”Vad kan vara ljuvligare än Herrens röst?” säger Benedictus. Vi tar ju illa upp, som vi sa i inledningen, när en medmänniska inte hör vad vi säger, eller nonchalerar det. Hur mycket mera när det är Gud som talar och söker: Män­ni­ska, var är du?

Aposteln Ja­kob säger att vi måste bli ordets görare, inte bara dess hörare. Han jäm­­för med en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, men går därifrån och strax glöm­mer hur han såg ut. Sådant slutar i kroniskt dåligt samvete. I stället bör det leda till konkreta åtgärder, kanske till bikt, alltid till bön och kanske en konkret föresats.

De som bär frukt är inga specialbegåvade undantag. De har använt sina öron.

”Gud bröt igenom min dövhet”, säger Augustinus. De lyssnade inte som en ansträng­ning, utan för att de hungrade, törstade, och gav upp sitt motstånd. ”Hör på mig så skall ni få äta det gott är. Hör, så får er själ leva.”

    Då sker det som ingen kan registrera. Ordet för­vand­­lar den som lyssnar. Själv är lyssnaren lika förundrad som såningsmannen i en annan liknelse, när denne ser att sä­den växer utan att han förstår hur. Ordet åstadkom­mer vad det sä­ger.

    Regnet vän­der inte tillbaka innan jorden blivit fruktsam och bärande. Ordet vänder inte tillbaka få­fängt, inte utan att ha verkat det vartill det var utsänt. Ordet förvand­lar den som lyss­nar. Lyssnaren blir lik det ord som hon lyss­nar till. Det omformar och för­vandlar hen­nes egna ord, gärningar och tankar.  

    Tydligast ser vi det i den heliga Eukaristin, där ordet ges i sitt yttersta koncentrat. För att människan skall kunna tugga det i sig. Det ges för att kommunikanten skall förvandlas till det hon kommunicerar.

    Amen.

                                                                                                pater Ingmar Svanteson