Predikan. 11 söndagen under året 2015

Hes 17:22-24 2 Kor 5:6-10 Mark 4:26-34

Vi vet inte hur det går till, ändå sker det

Varje trädgårdsmästare vet det. Alla hans insatser har begränsad betydelse. Det som sker i jordens inre råder han inte över. Han måste förbere­da, gödsla och så, vatt­na och rensa, men det viktigaste kan han bara invän­ta. Han förstår inte ens vad som sker. Han känner inte växandets hemlighet. Det he­la blir ännu märkligare när han jämför det lilla fröet med den stora frukten.

Jesus berättar om denna växandets hemlighet för att beskriva det han kallar Guds ri­ke. I själva verket talar han om sig själv och det han gör när han predikar och utför sina underverk. Eller vad hans kyrka skall göra genom alla tider, när hon förkunnar evangeliets ord. Ordet är oansenligt, det viner snabbt genom luften på väg till lyssnarens öra och hjär­ta, men det rymmer en kraft som kan re­sultera i synlig och imponerande frukt. Ändå kan vi inte mäta eller förstå vad som egentligen händer.

Kyrkan måste tala begripligt och handla mänskligt, men det motsvarar bara vad träd­gårdsmästaren gör när han sköter sin åker. Växandet råder han inte över. Kyrkan sår på en förhoppning. Hon är inte identisk med Guds rike. Hon är dess förgård och tjänarinna. Den in­nersta kraften i Guds rike är större.

Så var det när Gud befriade sitt folk ur fångenskapen i Babylon och på nytt lät det byg­ga upp templet i Jerusalem. Profeten liknar det vid en liten kvist på cederträdets topp som planterades i Israel. Av detta lilla och oväntade gjorde Gud något ovän­tat och överväl­dig­ande.

Jesus talar om det lilla senapskornet. När det vuxit upp kan himlens fåglar bygga bo i dess skugga. Bilden kan tillämpas på Jesus själv, vars liv började i en krubba och slutade på ett kors, men detta ”frö” spred sig på kort tid och bar frukt över hela den dåtida världen. Guds svag­het är starkare än människorna, säger aposteln. Av den räddhågade lärjunga­skaran blev en katolsk kyrka. I krubban och korset dolde sig en kraft som var större än alla jordiska makter och herravälden.

Kyrkans yttre framgångar har ibland frestat henne att själv tro sig vara Guds rike. Hon har trott sig kunna exakt avgöra var gränserna för Guds rike går. ”Vi lever i tro, utan att se”, säger aposteln. Kyrkan måste följa i sin Herres fotspår, sade fäderna på det senaste kon­ciliet.

I fredags firade kyrkan Jesu hjärtas dag. Jesu hjärta genomborrades av våldets bruta­litet, men härur rinner det fram kraft och liv. Det fortsätter i martyrerna, som ger sina liv av den kraft som rin­ner fram ur hans hjär­ta. Barmhärtigheten är starkare än våldet.

Dagen efter Jesu hjärtas dag firade kyrkan jungfru Marias obefläckade hjärta. Vi hörde igår hur hon och Josef fick söka tolvåringen i tre dagar och till slut fann honom i templet. När han säger att han måste vara där hans Fader bor, förstår de inte vad han säger, inte heller Maria. ”Salig är hon som trodde”, säger Elisabet. Också Maria fick gå trons väg. Men hon bevarade alla ord i sitt hjärta, även när hon inte förstod. Hon bevarade de ord som såddes, och upptäckte så småningom de­ras kraft. Det är samma kraft som Jesus talade om i sina liknelser. De till synes svaga och oansenliga orden rymmer kraft och bär frukt.

I kyrkans sakrament skymtar samma storhet i det lilla. Den biktande måste rannsaka sig, ångra och bekänna, men det avgör­an­de är avlösningen. Det är den som befriar och för in i Guds rike.

Inte ens mässan är identisk med Guds rike, även om vi där är som närmast. Det vi ser och hör är nödvändigt. Utan sådd hän­der ingenting. Men det viktigaste, Kristi närvaro, kan inte mätas. Ingen ke­misk undersök­ning kan regi­strera att en förvandling äger rum. ”Vi le­ver i tro, utan att se”, sade aposteln.

När otrons iskalla vinddrag känns mot huden, när ondskan hånler och när det går de gud­lösa väl sä­ger psalmisten: ”Var stilla för Herren, vänta på honom”.

Resultaten tycks utebli och det är frestande att börja mäta och sätta sin tro till strate­gier. Jesus liknar sitt rike vid det minsta av alla frön. Det är detta lilla frö som som kan bli ett stort träd, stör­re än alla andra. Det är löftet om Guds rikes ofantliga kraft.

Det är därför vi ber: ”Tillkomme ditt rike/Må ditt rike komma”. Vi ber om det vi inte kan göra själva. Men vi ber i tro. Bedjaren förtröstar på det löfte hon fått. Vi vet inte hur det går till, ändå sker det. Bekymren smälter bort och kyrkan kan storma över murar.

Låt oss göra som Maria, i tro bevara hans ord i våra hjärtan.

Alla Jesu ord är samlade i den heliga eukaristin.

Amen.

                                                                                                pater Ingamr Svanteson