Predikan 1 söndagen i fastan 2022
5 Mos 26:4-10 Ps 91:1-2,10-15 Rom 10:8-13 Luk 4:1-13
Det andliga kriget
Det pågår ett krig i vårt eget Europa. Ett orättfärdigt och brutalt angreppskrig och ett, som jag tror, berättigat försvar mot detta angrepp. Men vi borde inte vara förvånade. Bakom alla mänskliga krig pågår hela tiden ett andligt krig, en tvekamp mellan gott och ont. Det finns en potentat som är den bakomliggande drivkraften i alla krig, stora och små. Bibeln kallar honom djävul eller satan, lögnens furste. Gud har sänt sin egen Son för att befria oss från hans herravälde och tyranni. När Jesus efter sitt dop skall inleda sitt befrielseverk försöker därför djävulen omedelbart förhindra honom. Vi hörde det i evangeliet.
Djävulen frestar Jesus att svika den uppgift han fått av Fadern. Han går listigt till väga genom att citera bibeln, men på ett förvridet sätt. Här möter han dock sin överman. Till slut står det att han ”lämnade honom för en tid”. Kampen kulminerar i Kristi lidande och segern vinns i hans uppståndelse. Det är samma kamp som fortsätter i de troendes dagliga kamp mot det onda. Fastetiden klargör kampen och erfarenheten bekräftar vårt behov av att få våra vapen justerade och slipade.
Det är svårt att bevara den andliga spänsten och klarsynen. Människan fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smyger sig in. Människan lockas av drömmar. Fienden vill få bort oss från verkligheten, lura oss in i tankegångar, som i första steget verkar lockande, men som leder till fångenskap, maktlöshet och slutar i förtvivlan. Den som låter sig fångas hamnar i en mardröm, där man ju är maktlös. Enda lösningen är att vakna.
Fastetiden ger hjälp att vakna upp och återvända till verkligheten. Att åter ta ut kursen och återvinna glädjen. Upptäcka att det finns en framkomlig väg mitt i kampen, en väg som har ett mål. Den helige Benedictus vet att det är svårt att behålla spänst och klarsyn, men han möter det varken med fördömande eller med eftergivenhet. I sitt kapitel om fastan ger han i stället rådet att ”åtminstone under fastetiden bevara livet i största renhet”. Den kristne får därmed både gåvan och privilegiet att delta i den avgörande kampen, det andliga krig som rör alla.
Hedonismen har det lätt. Den erbjuder godbitarna direkt och lurar oss att tro att livets mening är njutning, förströelse, makt och självhävdelse. Något mera än detta liv finns ju inte, tänker ateisten. När så katastrofer och krig, ondska och död drabbar, så står människan handfallen och utan erfarenhet. Bot och fasta kräver något av människan, men det förvånande är att redan fastetiden väcker så mycket glädje. Inget kapitel i Benedictus regel talar så mycket om glädje som kapitlet om fastetiden.
Ändå är den helige Benedictus klok. Han vet att alltför stora föresatser lätt får oss att ge upp, efter en dag eller en vecka. Därför talar han om att till vår vanliga tjänst foga ”något mera”: läsning, särskilda böner, återhållsamhet i mat och dryck. Inga stora föresatser, men ändå något som kroppen och sinnet känner av. En påminnelse. Bakom dessa fasteregler ligger insikten om den stora kampen, det andliga krig som den kristne är kallad att delta i. Vi människor hör ihop och därför var de tidiga kristna övertygade om att den kamp som till exempel munkarna utkämpade i öknen också hade betydelse för dem som bodde i städer. Det sätt på vilket vi lever under denna fastetid har betydelse för invånarna i Ukraina. De troende vet att de är lemmar i en och samma kropp. Vad en lem lider, påverkar alla de andra.
Vad bör vi veta om kampen?
Det första är redan sagt: att inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset. Bibeln och den kristna erfarenheten vet att vi lever på ett slagfält. Det pågår hela tiden en kamp om människan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestämma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet”. Det första är att upptäcka att frestelsen är en frestelse. Frestelsen är inte en olycka. Den är iscensatt av en fiende. Redan det är en halv seger.
Det andra är att avvisa frestelsen. Varje påsknatt tar de troende avstånd från djävulen och det ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan ljuger. Det hör till fiendens strategi att blåsa upp sig och försöka skrämmas. Han har god hjälp av halvsanningen om människans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, eller att skylla på andra. Människan har sin svåraste fiende i det egna hjärtat. Även den som rakt inte vill göra något ont, kan ha ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot frestelsen. Det finns en lockelse i att slippa kämpa, ett destruktivt och dödligt sug efter att ge upp. Det är ingen skam att bli rädd för en svår frestelse. Men rädslan får inte styra och den behöver inte få sista ordet. Det finns ingen naturlag som säger att människan måste falla för frestelsen. En viktig erfarenhet är att upptäcka vilken kraft det finns i att säga nej till det onda, att inte låter sig ockuperas av rädsla och klenmod. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. Vi kan inte hindra frestelsen att komma, men ”ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger Cassianus. Börja inte förhandla med den, avvisa den redan i porten! Det är lättare att stämma i bäcken än i ån, säger ordspråket.
Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på och räkna med Guds hjälp. Samme munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss”? Aposteln säger att ingen lärjunge prövas över sin förmåga. Ett beprövat hjälpmedel som ofta möter under fastetidens liturgi är psalm 91 i Psaltaren. Psalmen beskriver olika frestelser, men påminner hela tiden om att Gud är starkare. Djävulen citerar psalmen i evangeliet, men på ett förvridet sätt. Rätt läst ger den styrka: ”Änglarna skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Du skall trampa ned unga lejon och drakar”. Ett annat hjälpmedel mot envisa frestelser är den smärtorika rosenkransen, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans öppnade sida, som klippgrävlingen tar skydd i klippskrevan. Uthållighet behövs, kanske bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”. Inte döma ut sig själv när hon fallit. Det är ju att avvisa Guds barmhärtighet. Att inte bli liggande utan resa sig upp och fortsätta kampen – i förtröstan på Herrens barmhärtighet. Aposteln gav ett kraftigt löfte i andra läsningen: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad.” Mitt i kampen kan det vara det bästa verktyget, att lugnt hålla ut i Jesusbönen.
Kyrkan vet att de troende är svaga och att de har kort minne. Därför ger hon oss fastetiden för att på nytt upptäcka att Herren är mäktig, trofast, och framför allt barmhärtig.
Snart skall vi sjunga vid altaret: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och sanning och en gång fira evig påsk i ditt rike.”
Må vi låta oss läras av hans ord och exempel och ta emot hans nåd för att bestå i frestelsen.
Amen.
pater Ingmar Svanteson