Predikan 1 söndagen i fastan 2022

5 Mos 26:4-10 Ps 91:1-2,10-15 Rom 10:8-13  Luk 4:1-13

Det andliga kriget

Det pågår ett krig i vårt eget Europa. Ett orättfärdigt och brutalt angreppskrig och ett, som jag tror, berättigat för­svar mot detta angrepp. Men vi borde inte vara förvånade. Bakom alla mänskliga krig pågår he­la tiden ett andligt krig, en tvekamp mellan gott och ont. Det finns en potentat som är den ba­komliggande drivkraften i alla krig, stora och små. Bibeln kallar ho­nom djävul eller satan, lögnens furste. Gud har sänt sin egen Son för att befria oss från hans herravälde och tyranni. När Jesus efter sitt dop skall inleda sitt befri­el­severk för­söker därför djä­vulen omedelbart förhindra honom. Vi hörde det i evan­geliet.

    Djävulen fres­tar Jesus att svika den upp­gift han fått av Fadern. Han går listigt till väga genom att citera bibeln, men på ett förvridet sätt. Här möter han dock sin överman. Till slut står det att han ”lämnade honom för en tid”. Kampen kulminerar i Kristi lidande och segern vinns i hans uppståndelse. Det är samma kamp som fortsätter i de troendes dag­liga kamp mot det onda. Fastetiden klargör kampen och erfaren­heten bekräftar vårt behov av att få våra vapen justerade och sli­pade.

    Det är svårt att bevara den andliga spänsten och klarsy­nen. Människan fångas lätt av trög­het och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smy­ger sig in. Människan lockas av drömmar. Fienden vill få bort oss från verkligheten, lura oss in i tan­kegångar, som i första steget verkar lockan­de, men som leder till fångenskap, maktlöshet och slutar i för­tvivlan. Den som låter sig fångas hamnar i en mardröm, där man ju är maktlös. Enda lös­ningen är att vakna.

    Fastetiden ger hjälp att vakna upp och återvända till verkligheten. Att åter ta ut kur­sen och åter­vinna glädjen. Upptäcka att det finns en framkomlig väg mitt i kampen, en väg som har ett mål. Den helige Bene­dictus vet att det är svårt att behålla spänst och klarsyn, men han mö­ter det varken med fördömande eller med eftergi­ven­het. I sitt kapi­tel om fas­tan ger han i stället rådet att ”åtminstone under fasteti­den bevara livet i största ren­het”. Den kristne får därmed både gå­van och privilegiet att delta i den avgörande kampen, det andliga krig som rör alla.

    He­donismen har det lätt. Den erbjuder godbitarna direkt och lurar oss att tro att livets mening är njutning, förströelse, makt och självhävdelse. Något me­ra än detta liv finns ju inte, tänker ateisten. När så ka­ta­strofer och krig, ond­ska och död drab­bar, så står männi­skan handfallen och utan erfarenhet. Bot och fasta kräver något av män­ni­skan, men det för­vånande är att re­dan fastetiden väcker så mycket gläd­je. Inget ka­pitel i Bene­dictus re­gel talar så mycket om glädje som kapitlet om fastetiden.

    Ändå är den helige Benedictus klok. Han vet att alltför stora föresatser lätt får oss att ge upp, efter en dag eller en vecka. Därför talar han om att till vår vanliga tjänst foga ”nå­got mera”: läsning, sär­skilda bö­ner, återhållsamhet i mat och dryck. Inga stora föresatser, men ändå något som kroppen och sinnet känner av. En påminnelse. Bakom dessa faste­regler ligger insik­ten om den stora kampen, det andliga krig som den kristne är kallad att delta i. Vi män­niskor hör ihop och därför var de tidiga kristna övertygade om att den kamp som till exempel munkarna ut­käm­pade i öknen också hade betydelse för dem som bodde i städer. Det sätt på vilket vi lever under denna fastetid har betydelse för invånarna i Ukrai­na. De troende vet att de är lem­mar i en och samma kropp. Vad en lem lider, påverkar alla de andra.  

    Vad bör vi veta om kampen?

    Det första är redan sagt: att inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset. Bibeln och den kristna erfarenheten vet att vi lever på ett slagfält. Det på­går hela tiden en kamp om män­niskan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestäm­ma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet”. Det första är att upptäcka att frestelsen är en frestelse. Frestelsen är inte en olycka. Den är iscensatt av en fiende. Redan det är en halv seger.

Det andra är att avvisa frestelsen. Varje påsknatt tar de troende avstånd från djävulen och det ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan ljuger. Det hör till fien­dens strategi att blåsa upp sig och försö­ka skräm­­­mas. Han har god hjälp av halv­­sanningen om människans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”, eller att skylla på andra. Människan har sin svåraste fiende i det egna hjärtat. Även den som rakt inte vill göra något ont, kan ha ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot frestelsen. Det finns en lockelse i att slippa kämpa, ett destruktivt och dödligt sug efter att ge upp. Det är ingen skam att bli rädd för en svår frestelse. Men rädslan får inte styra och den be­hö­ver inte få sista ordet. Det finns ingen naturlag som sä­ger att män­niskan mås­­te falla för frestelsen. En viktig erfa­ren­het är att upptäcka vilken kraft det finns i att säga nej till det on­da, att inte låter sig ocku­peras av rädsla och klen­mod. ”Stå emot djä­vulen, och han skall fly för er”, säger a­pos­teln Jakob. Vi kan inte hindra fres­telsen att kom­ma, men ”ingen kan förföras av djävulen om han inte frivil­ligt över­lämnar sig åt ho­nom”, sä­­ger Cas­sianus. Börja inte förhandla med den, avvisa den redan i porten! Det är lät­tare att stämma i bäcken än i ån, säger ordspråket.

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på och räkna med Guds hjälp. Samme munk­fader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestel­sernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Her­ren som beskyddar oss”? Apos­teln sä­ger att ingen lärjunge prövas över sin förmåga. Ett beprövat hjälpme­del som ofta möter un­der fastetidens liturgi är psalm 91 i Psaltaren. Psalmen beskriver olika frestelser, men påminner hela tiden om att Gud är starkare. Djävulen citerar psalmen i evangeliet, men på ett förvridet sätt. Rätt läst ger den styrka: ”Änglarna skall bära dig på sina händer, så att du inte stöter din fot mot nå­gon sten. Du skall trampa ned unga lejon och dra­kar”. Ett annat hjälpmedel mot envisa fres­tel­ser är den smärtorika rosen­kran­sen, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans öppnade sida, som klipp­gräv­lingen tar skydd i klippskrevan. Uthållighet behövs, kanske bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att ”ald­rig miss­trösta om Guds barm­härtighet”. Inte döma ut sig själv när hon fallit. Det är ju att avvisa Guds barmhärtighet. Att inte bli liggande utan re­sa sig upp och fort­sätta kam­­­­pen – i förtröstan på Herrens barmhär­tighet. Aposteln gav ett kraftigt löfte i andra läs­ningen: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räd­dad.” Mitt i kampen kan det vara det bästa verktyget, att lugnt hålla ut i Jesusbönen.

Kyrkan vet att de troende är svaga och att de har kort minne. Därför ger hon oss faste­tiden för att på nytt upptäcka att Herren är mäktig, trofast, och framför allt barm­­­härtig.

Snart skall vi sjunga vid altaret: ”När Jesus besegrade Fres­taren lär­de han oss att över­­vinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och san­ning och en gång fira evig påsk i ditt ri­ke.”

Må vi låta oss läras av hans ord och exempel och ta emot hans nåd för att bestå i fres­telsen.

     Amen.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson