Predikan 1 söndagen i advent 2022
Jes 2: 1-5; Ps 122; Rom 13: 11-14a; Matt 24: 37-44
Hoppets tid
Det finns en förväntan i luften under adventstiden. Också sekulariserade svenskar vill sjunga ”Bered en väg” och Hosianna. Kanske som en längtan efter ett hopp, som hotar att helt försvinna.
Inte ens kyrkan äger hoppet som något självklart. Inte heller klostret. Varje tidebön inleds med ett rop: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. Men det ropet bygger inte på drömmar, utan på tron, tron att Gud har kommit in i människans värld genom Marias son och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att tillfredsställa människans djupaste längtan. Hans första ankomst skedde som ett värnlöst barn. Vid hans andra ankomst skall han komma i härlighet för att döma levande och döda och upprätta sitt rike.
Hans första ankomst skall bereda oss för den andra. Vi hörde i evangeliet om Noa, som var rättfärdig, och hans ark. En förebild till Jesus, den nye Noa, som har byggt en ark, sin heliga kyrka, för att rädda oss undan syndafloden och de katastrofer som skall nå sin kulmen vid tidens slut. Människor förstod inte vad Noa höll på med. Han byggde ju sin båt på torra land. Så bisarr kan kyrkans tro verka i sekulära ögon. Arken är den heliga kyrkan, förgård till Guds rike och en ny skapelse. Att floden dränkte allt omkring den betyder att det kommit in en fientlig och ond makt i tillvaron, synden, som måste förintas och ”dränkas”. Den ockuperar människan och binder henne vid förgängliga ting. Jesus säger att människor åt, drack och gifte sig. Det är förvisso inte något ont, men om det blir allt för människan fångas hon av begären och glömmer sin Skapare. Hennes sinne fördunklas av omåttlighet och livets bekymmer. Därför behöver hon kyrkan för att rädda sitt liv.
Vår kultur har gjort sig av med tanken att tiden en gång skall ta slut och att en slutuppgörelse och dom väntar. Samtidigt bär varje tid, kanske inte minst vår, på en längtan och ett hopp om något utöver vad denna värld kan erbjuda. Kyrkan påminner om att den här världen inte är människans egentliga hem. Hon förkunnar att tiden går mot sin fullbordan. Det är från början kyrkans allra heligaste tro. Vi vet inte när den dagen är inne, och alla försök att räkna ut det är fåfänga. Det är med domen som med den egna döden. Vi vet att, men inte när. Därför säger Benedictus att vi dagligen skall påminna oss vår död. Dödsdagen sammanfaller för den enskilde med domens dag. Som vi är på vår dödsdag, så skall vi vara inför vår Domare. Det är inte ett hotfullt budskap, som materialisten tänker sig, utan en hälsosam insikt. Den befriar och gör luften klar.
Därför ber vi att Herren skall komma redan nu, för att väcka oss och hålla oss vakna. Andra bönen i Fader vår, ”tillkomme ditt rike”, blir en dörr som öppnar för detta rike i den som ber. Den gör oss närvarande och vaksamma. Det blir en daglig övning att lägga av mörkrets gärningar och ta på ljusets rustning. Då förändras sikten och hoppet växer. Tiden går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan. Det utesluter inte vårt ansvar för denna värld, till exempel miljö och klimat. Men oro och bekymmer kan inte lamslå den som hoppas på Gud och har sitt ankare i Guds rike.
Adventstiden blir en välsignad förberedelse som vidgar hjärtat och får hoppet att växa. Adventstiden är bot- och bikttid. Kampen ändrar karaktär, så att man inte längre följer Guds bud av fruktan för straff, utan av kärlek. Bedjaren förstår att Herren står för sitt löfte. Välsignad vare han som kommer.
I kyrkan lever vi mellan hans första och andra ankomst. I denna väntetid kommer han till oss på olika sätt genom sin helige Ande. I sitt ord, i sin kyrkas heliga sakrament, i den nästa som behöver oss. Han kommer till var och en som ber och hoppas på honom.
Adventstiden vibrerar av denna väntan och detta hopp. Ett välgrundat hopp. ”Grunden för vårt hopp är tron.” ”Hela livet för en sann kristen är en helig längtan”, säger den helige Augustinus. Det människan längtar efter har fått ett ansikte. Hans första ankomst som Marias son ger oss detta hopp. Han har kommit till oss och gått före till Fadern, för att vi skall veta både vägen och målet, att få se ansikte mot ansikte.
Bara att låta blicken glida över adventstidens böner, psalmer, antifoner och liturgiska texter är att växa i hoppet. Problemet är att vi sover, är upptagna med annat eller har låst in oss i något fängelse, begärets eller misströstans. Därför sade aposteln: ”Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.” Tiden går men Herren kommer. Vi kan ana det i benådade ögonblick. Då går vi ut i ljuset och smakar Herrens godhet. Nästa problem är att vi så lätt somnar in igen. Därför får vi inte bara maningen att vakna upp. I evangeliet säger Jesus också: ”Håll er vakna!”
Och han tillfogar som en yttersta varning: ”När ni minst väntar det kommer Människosonen”. Det är både en varning och ett löfte. En varning för den som obekymrat förblir i den andliga sömnen. Ve den som somnar in med obiktade allvarliga synder! Men det är också ett löfte till den som håller ut. När människan minst anar det, får hon det besök hon behöver.
Hoppets språk är bönen. ”Var uthålliga i bönen!” Att vi inte alltid får det svar vi önskar är en hälsosam prövning. Den är styrd av honom som vet vad vi förmår. Han prövar ingen över hans förmåga. Prövningen ges oss för att vi ska växa i hoppet.
Advent har sitt mest förtätade uttryck i den heliga eukaristin. Kyrkans bön bereder plats för Herrens ankomst. I varje mässa sjunger vi: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
Amen.
pater Ingmar Svanteson