Predikan 1 söndagen i advent 2021

Predikan 1 söndagen i advent 2021

Jer 33: 14-16; Ps 25: 4-5, 8-10. 14; 1 Thess 3: 12-4: 2; Luk 21: 25-28, 34-36

Hoppet som inte kommer på skam

”Ångest och rådlöshet” – beskrivningen från en avlägsen tid låter märkligt aktuell. Bå­de na­tu­rens och samhällets stabilitet skakas. ”Bekymmer” kryper lätt in under huden och dräne­rar hjärtat på kraft, rymd och spänst. Ett litet ljus tänds när man hör om glädjen över att de äls­ka­de adventsångerna på nytt får sjungas i öppnade kyrkor. Det är glädjande, men det räcker inte att längta till gamla stämningar eller hur det var före pandemi och andra kriser. Ångest och råd­löshet be­höver den motmedicin som stavas hopp.

    Låt oss be om mod att våga höra vad adventstiden på olika sätt vittnar om. Knap­past nå­gon tid på kyrkoåret tala så tydligt om människans skörhet och utsatthet, och därmed om hennes beho­v av evangeliet i hela dess allvar och storhet. Men då måste hon höra. Männi­skan behöver ett hopp som har kraft och inte kommer på skam. Hoten och makterna övergår allt tydli­gare människans egna resur­ser. Något behövs som är starkare än vad mänskliga ord och tankar kan åstadkomma. Det bekräftar vad kyrkan lär. Hoppet är en gu­domlig gåva. Vi fick den i dopet, men för många är den aldrig tagen i bruk. För andra ligger den dold under lager av glömska och skräp.   

    Vår enda möjlighet att blåsa liv i detta hopp är att på nytt lyssna till och bejaka evange­liet. Det berättar om honom som kom till oss i ringhet, men som skall komma tillbaka vid tidens slut i här­lighet och kraft för att upprätta sitt eviga rike. Det är tron på denne som är grunden för vårt hopp. De som bejakar evangeliet blir hoppets männi­skor. Systrarna sjöng  det i in­gångsver­sen: ”Ingen kommer på skam som hoppas på dig”.   

    Hoppet är ingen känsla. Inte heller en ideologi eller tankekonstruktion. Apostelns sä­ger: ”Kristus Jesus är vårt hopp.” Det kom till vår värld som ett barn i utsatthet och ringhet. Det är det hoppets födelse, som vi bereder oss att fira om några veckor. Första läs­ning­en talade om ”ett rättfärdigt skott ur Davids stam”. Han kom för att återupprätta män­niskan och ge henne del av sin renhet och rättfärdighet. Han gav männi­skan tillbaka det barna­skap och den arvsrätt hon hade förlorat genom att vända sig bort från Gud. Han kom till oss i ring­het. Det är det första.

    Men adventstiden ser längre, inte minst de första veckorna. Den vittnar också om hans slutliga ankomst, den som skall ske vid tidens fullbordan. Då skall han inte komma i ring­het, utan i makt och härlighet för att full­borda det som hans första ankomst sådde ett frö till.

    I tiden mellan dessa två advent, lever de troende. Det ger det mänskliga livet både dess allvar och dess glädje, dess kamp och dess frid. Att leva mellan dessa två ankomster för­vand­lar människans stund på jorden. Livet är inte längre ett hopplöst försök att skapa ett paradis på jorden. Livet blir en väg mot sin fullbordan. Adventstiden är en koncentrerad övning i kon­s­ten att leva i hopp och längtan. Ju mera tiden går desto närmare målet kom­mer hon. ”Fyll oss med läng­tan efter din stora dag”, bad vi i kollektbönen.

    Vi lever i en kultur som har förlorat detta hopp. ”Utan hopp och utan Gud”, som aposteln säger. Trots allt som männi­skan i vår del av världen kan skaffa sig, trots all formidabel teknik hon har utvecklat. Utan Gud slutar allt i tomhet. Utan hopp har människan redan börjat dö. Den gudlöse sätter sitt hopp till att hennes proble­m går att lösa med mänskliga medel.  

    Hoppets människa är på väg att möta sin Herre och Skapare, som skall komma åter för att döma levande och döda. Vad kan vara viktigare än detta möte? Det ger människan en hälso­sam guds­­fruktan, och ur den växer visheten. ”Gudsfruktan är vis­hetens begynnelse.” Vishet för nödvändiga insatser här i tiden, men utan panik och ång­est.

    Endast tron öppnar dörren till detta hop­p. Tron på honom som en gång kom i ringhet och för­barmade sig över den vilsegångna människan. Som försonade hennes synder på kor­set. Som upp­stod från de döda och gav henne hoppet om evigt liv. I stället för att huka sig i ångest och ockuperas av rådlöshet kan hon lyfta sitt huvud. Hon har ett mål. Hon vet att hennes slutliga befri­else närmar sig.

    Däremot blir livet inte utan vidare lättare. Hoppet har ett pris. ”Därför vakar och väntar vi”, skall vi sjunga vid altaret. Men nåden sviker oss inte. Det är en nåd att vi får börja ett nytt kyrkoår. När männi­skans liv solkats ner av så­dant hon helst vill glömma, förkunnar kyrkans år att hon får börja på nytt. Advent är tid för bikt.  

Det trollar inte bort svårigheterna. Kyrkan säger att de skall bli större ju närmare tidens slut vi kom­mer. Men evangeliet slutar inte i fasa eller med att blunda utan med ett hoppfullt budskap. Hela adventstiden och dess liturgi är ge­nom­dränkt av hopp och för­väntan. ”Fröj­da dig storligen, dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se din Konung kommer till dig”. 

När människan lär känna och alltmer älska Jesus av Nasaret, han som är vårt hopp, blir hans slutliga ankomst inte tomma ord eller skrämmande hot. Evangeliet vittnar både om hans obevek­liga makt och om hans oänd­liga mildhet och godhet. Han kom ständigt till sina trö­ga lär­jungar med ny undervis­ning och ett obegränsat tålamod. Därför lever Kyrkan i ett okuvligt hopp. ”Såsom döende, men se vi lever”, säger aposteln. Kyrkan vet att hennes Herre står för det han lovat, att al­d­rig överge sina lärjungar, att vara med sin Kyrka varje dag intill tidens slut.

De troende övar sig i hoppet genom att vara på sin vakt. Sinnet får inte fördunklas och tyngas ner av ”omåttlighet och drycken­skap och världsliga bekymmer”. Det goda i det här livet får inte ta makten över de troende. De gamla munkarna visste att man aldrig fick äta eller dricka så att man förlorade förmågan att be också ”efter ma­ten”. Allra försåt­ligast är

nog ”be­kymren”, de inre malan­de och de­struktiva tankarna, som behöver kraftig mot­me­dicin. Adventsti­den är en förberedel­se­­tid, en särskild tid för bön och läs­ning av Guds ord.

Hela adventstiden är en bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. Det är en bön, ty vi kan inte finna honom om han inte kommer oss till mötes. Det är inte självklart, ännu mindre magi. Varje gång är det något nytt och förvånande. Han kom­mer till den som ångrar sin synd och sin tröghet. Vi ser det i evangeliet. Han kommer idag på samma sätt som han kom till de fattiga och sjuka i evan­geliet, till hungrande, till syndar­na och de ödmjuka.

Bönen kan inte skiljas från kärlekens gärningar. Aposteln uppmanade de kristna i Thes­sa­lonike att ”göra ännu mer”. Det kan handla om ett leende, ett brev, ett telefonsamtal eller att börja lyssna på sin nästa mera än att prata själv. Dagens kollekt går till Caritas ar­bete i vårt eget stift. Våra gärningar och vår bön är bara en li­ten gest, när vi inser att det är han som hela tiden kommer. Det är han som ger oss lusten och viljan att be och att tjäna vår nästa.

Så helgas och förvandlas människans tid på jorden. Från ångest och rådlöshet till hopp och för­vän­tan. Vi föregriper Herrens ankomst, nu i denna eukaristi och i denna advents­tid.

”Välsignad vara han som kommer. Hosianna i höjden!” Det hoppet skall inte komma på skam.

Amen.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar