Predikan 1 söndagen i Advent 2019
Jes 2: 1-5; Ps 122; Rom 13: 11-14; Matt 24: 37-44
Räddningen är oss nu närmare än när vi kom till tro
Det är Paulus som säger det i den andra läsningen. Han ser framåt, frimodigt och hoppfullt. Han fortsätter: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”. Många skulle säga det motsatta, att dagen går mot sitt slut och natten närmar sig. Men aposteln vittnar om ett hopp som väger tyngre än alla dystra prognoser.
Adventstiden har samma hoppfulla prägel, särskilt i Kyrkans bön och liturgi. Vi hörde det i kollektbönen. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”. Adventstiden lyfter och vidgar blicken och synfältet. För att motverka förlamande nostalgi och världsliga bekymmer, för att förvandla den tid som bara tycks rinna ifrån oss, eller bli outhärdlig när problemen hopar sig.
Adventstiden vill ge människan hoppet tillbaka, så att hon kan lyfta blicken och räta på huvudet. Att fira advent är att ana ett ljus som belyser hela universum, inte minst tiden. Kyrkans advent ger tiden rymd och vidd, högsta allvar och djupaste glädje. För den som firar advent går tiden inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan.
Kollektbönen kallade framtiden ”din stora dag”. Det är Gud som har framtiden i sin hand. Framtiden kan inte fångas i prognoser och statistiska beräkningar. Någon har trätt in i tiden, någon med en barmhärtig blick. Framtiden har fått ett ansikte. Någon kommer till oss i det barn vars födelse vi skall fira om några veckor. Det är kristen tro att Marias barn vid tidens slut skall komma tillbaka och återställa allt. Men då inte som ett värnlöst barn, utan i makt och härlighet för att upprätta sitt rike.
Vi lever i denna mellantid, tiden mellan Kristi ankomst i krubban och hans återkomst på himlens skyar. Därmed förvandlas människans tid. Den blir en väntans, längtans och hoppets tid. När världen blir alltmer orolig och förvirrad, då sjunger kyrkan: ”Välsignad vare han som kommer.” Han kommer redan i ”mellantiden” för att bereda oss för den slutliga ankomsten, för det slutliga mötet. Det lär vi oss i hans heliga kyrka, särskilt under adventstiden.
Vi hörde i evangeliet hur Noa byggde sin ark för att undgå flodens vatten, som annars skulle dränka allt och alla. Kristus är den nye Noa som har byggt en ark, sin heliga kyrka, för att rädda oss undan syndafloden och de katastrofer som skall komma. Det är säkrare att ta sig över tidens hav i en stadig båt än att försöka simma eller lita på en hemsnickrad roddbåt.
Men också i kyrkans båt kan man somna till. Att tillhöra kyrkan kan bli en yttre rutin, där kroppen är med, medan själen är kvar i världen. Kyrkan måste hålla oss vakna, så att vi inte steg för steg somnar in. Så att sinnet inte fördunklas och tyngs ner av ”omåttlighet och dryckenskap och världsliga bekymmer”. Aposteln varnar för att ha ”så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks”. Det är själen som skall styra kroppen, inte tvärtom. Allra försåtligast är kanske ”bekymren”, de inre malande och destruktiva tankarna. De behöver konkret motmedicin. Ju mera bekymmer, desto mer bön. Ju mera destruktiva tankar, desto mera andlig läsning. Utsätter sig människan för giftig påverkan blir hon sjuk. Med frestelser skall man inte förhandla, de skall avvisas medan de är små.
Adventstiden är en förberedelsetid, en tid för att gå till bikt, en tid då de troende frivilligt övar sig att vänta och avstå. För att våra hjärtan skall vidga sig och hoppet växa. I förväntan på det som är mera värt.
Hela adventstiden är en bön om att Guds rike skall komma: ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. Sju gånger om dagen inleds korbönen i klostret med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. Herren kommer till den som ber, när tiden är inne. Han kommer till den som lyssnar och läser Guds ord. Han kommer till den som i den heliga kommunionen sträcker fram sina händer eller sin tunga och säger sitt Amen. Vi ser det i evangeliet. Han kommer idag som han kom till de fattiga och sjuka i evangeliet, till hungrande och flyktingar, till syndare som omvänder sig. Hos de knotande och klagande är ju dörren stängd.
Bönen kan inte skiljas från kärlekens gärningar. Aposteln uppmanade de kristna att ikläda sig Kristus. Det kan handla om ett leende i stället för en sur reaktion, ett brev eller ett telefonsamtal. Någon har hjälp av att be adventslitanian i Oremus. Dagens kollekt går till stiftets karitativa arbete. Våra gärningar och vår bön är bara en liten gest, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer. Det är han som ger oss lusten att bedja och viljan att tjäna vår nästa.
Så förvandlas människans stund på jorden. Från rädsla och förtvivlan, till hopp och förväntan. Hon föregriper Herrens ankomst så att han kan upprätta sitt rike. Det börjar i våra hjärtan och fullbordas i en ny skapelse.
Varje eukaristi föregriper den nya skapelsen. I varje eukaristi tar de troende på sig ”ljusets rustning” och kan säga: ”Räddningen är oss nu närmare än när vi kom till tro”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson