Predikan 1 januari 2024, Guds Moder Marias högtid

4 Mos 6: 22-27; Ps 67: 2-3, 5, 6, 8; Gal 4: 4-7; Luk 2: 16-21

Överlåtna och burna av Marias förbön

Vad gör kyrkan på årets första dag? – Hon firar sin Herres moder. Det kan förvåna. I äldre sven­ska almanackor stod det på denna dag: ”Giv, o Jesu, fröjd och lycka!” Var inte det en starka­re bön? På sätt och vis, men tänker vi efter så är det ingen mot­sätt­ning. Tvärtom! Ma­ria är sin Sons bästa medhjälpare. Hon förmedlar hans kraft. Maria har skänkt oss Frälsaren, livets upphovsman, som vi bad i kollekt­bönen.

De troende har därför vänt sig till Maria och bett om hennes förbön i all slags nöd: ”Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund”. ”Påminn dig, milda jungfru Maria”, säger en av kyr­kans lärare, ”att det aldrig någonsin blivit hört, att någon som tagit sin tillflykt till dig och anropat din förbön har blivit övergiven”. Hennes son kan inte avvisa sin mors bö­ner, och han är star­kare än människans värsta fien­der. Därför lyckönskar kyrkan hen­ne och sig själv, när hon på åttonde dagen efter sonens födelse och på första dagen till det nya året, hälsar sin och So­nens moder.

Inför ett nytt år blir människan särskilt medveten om att hon behöver Herrens väl­signelse. Det är särskilt prästernas uppdrag att välsig­na. Vi hörde om det i första läs­ningen ur Mose lag. ”När ni välsignar Israels barn skall ni säga till dem: Herren väl­sig­ne dig och bevare dig”. Men så fortsätter bönen: ”Her­ren låte sitt ansikte lysa över dig. Han vän­de sitt ansikte till dig”. Israels barn visste att det var omöjligt för en dödlig att se Gud. Hans ansiktes ljus var för starkt för den svaga männi­skan. Ändå är det vad människan djupast sett läng­tar efter och välsignelsebönen an­tyder det som ett löfte. Det är detta löfte som infrias när Gud låter sin älskade Son bli människa och födas av jungfru Maria. När barnet vuxit upp skulle han säga: ”Den som har sett mig, har sett Fadern”. – Vem har sett hans ansikte tydligare än hans mor? Därför är det ingen tillfällighet att hon själv är den skönaste och mest välsigna­de av alla. ”Välsig­nad är du bland kvinnor”. Hon är välsignad av sin egen livsfrukt och kan därmed för­medla sin sons välsignelse till dem som ber om hennes förbön. Hon är drottningen i Kristi rike. En drottning som förmed­lar sin sons välsignelse till alla med­borgare i hans rike.

I bönen över offergåvorna skall vi be: ”Låt nådens verk som tog sin början i Maria, nå sin fullbordan i oss”. Allt hon hörde och såg tog hon till sitt hjärta och begrundade. När hon besvarar de troendes förböner samarbetar hon på ett unikt sätt med den he­lige Ande, som enligt aposteln sänds in i våra hjärtan för att göra oss till Faderns barn som ropar: ”Abba! Fader!” och är trygga i all oro.

Det låter fromt, men det är insidan av den hårda kamp som alla människor är in­dragna i. När människan blir anfallen av sina verkliga fiender, när friden ersätts av ofrid och oro, av missmod och uppgivenhet, när ångesten tar strypgrepp, finns det inte något mer beprövat hjälpmedel än att ta sin tillflykt till Maria, gärna med hjälp av Rosen­kran­sen. Andra tar hjälp av Jesusbönen, men det finns ingen motsättning och det ena utesluter heller inte det andra.

Jesus återspeglar inte bara Faderns härlighet. Som människa bär han sin moders drag. Som människa var han sin moder upp i da­gen. Hon upp­­­­­­­­lät inte bara ett rum åt Gud. Det var genom henne som han blev männi­ska. På konciliet i Efesos år 431 an­vänder Kyrkan den djärva benäm­ningen Guda­fö­der­ska för Maria – det kunde ju miss­förstås som om Maria vore gudom­lig – men det är ett försvar för inkarnationen, att den sanne Guden blev verklig människa.

Samtidigt ger hon oss den bästa föresatsen inför det nya året. Kan man tänka sig något bättre än att instäm­ma i hennes över­låtelse? ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”. Hon är tecknet på vad Gud vill och kan göra med alla människor, vad nåden kan göra med den som tror och beslutsamt går ödmjukhetens och lydnadens väg. Det förhind­rar oss att i onödan stupa på de egna ambitionerna. ”Om inte Herren bygger huset, arbetar de fåfängt som bygger på det”. Vi överlåter oss ju åt Herrens ord, åt hans planer och åt hans nåd.

Ignatius av Loyola säger: ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem om de utan förbehåll ville över­lämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själ­va och helt överlämnade sig åt den gudomlige mästaren så att han kunde forma de­ras själar mel­lan sina händer”.

Därför är Maria kyrkans starkaste vapen i kampen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, i en allt brutalare och alltmer förvirrad värld. Men det rymmer den kraft som avgör människans och mänsk­lig­hetens framtid. Hon visar vägen till männi­skans san­na upp­höjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är vär­net mot allt som hotar att förminska och förnedra män­niskan, det som börjar i hög­mod och förhä­velse, men slutar i desperation och förtvivlan.

Därför gör vi som Maria, vi bekänner oss som Herrens tjänare och tjänarinnor och överlåter oss åt hans ord och vilja, i bön om hans välsignelse över vårt liv i tid och evighet.

Amen.

pater Ingmar Svanteson