Kortpredikan, Vårfrumässa, 2 mars 2019

Syr 17:1-15 Ps 103:13-18a Mark 10:13-16

Den vise Syrak ger oss en storslagen beskrivning av människan.

Hon har sin kropp av jord, men är lik sin Skapare, skapad till hans avbild, med makt över och ansvar för alla varelser på jor­den.

”Förstånd” gav han henne, förmåga att smaka, se och höra och ”ett hjärta, så att hon kunde tänka”. (I Bibeln är tankeförmågan ofta förlagd till hjär­tat.)

Hon är utrustad med ett samvete, så att hon kan skilja mellan gott och ont.

Hon har förmåga att igenkänna Gud bakom allt detta, att se Guds storhet i sina verk. ”Han skänkte hennes hjärta sitt eget öga.”

Så långt gäller det varje människa och alla folk.

Nästa steg är att han slöt förbund med henne och lärde henne sina bud. I förbundet blir allt så mycket tydligare.

De får veta att de måste fly all orättfär­dighet, veta hur de skall leva med sin nästa och att Gud alltid ser de­ras vägar.

Sedan kommer, som vi vet, det onda in i hennes värld och det mesta blir snett och fel.

Gud ingår ett nytt förbund med människan när han sänder sin egen Son. Människan får lära att allt är en gåva som bara kan tas emot som ett barn tar emot. I ödmjukhet.

Sonens moder blir människans förebild och allas moder, så att storhe­ten i hans verk kan bli känd och människan kan prisa hans namn.

                                                                                               pater Ingmar Svanteson