Kortpredikan, S. Sigfrid av Växjö, biskop, 15 februari 2019
1 Mos 3:1-8 Ps 32:1-2,5-7 Mark 7:31-37
Varför syndar människan? Det är ju så dumt. I efterhand, när hon förstår vad hon ställt till med, kan hon bittert ställa den frågan. Varför syndade jag? Psykologi och andra kunskapskällor kan förklara en del, men inte allt.
Det är den frågan som syndafallsberättelsen svarar på. En ond och listig makt frestar människan genom att ingjuta tvivel på och misstro till vad Gud har sagt.
Ormen får det att framstå som småaktigt av Gud att han har dragit en gräns vid kunskapens träd.
Men Guds avsikt är god. Han vill förvisso öppna människans ögon för gott och ont. Han vill fullborda människan så att hon ”blir såsom Gud”, så att avbilden blir ”lik” Gud.
Men det kan bara ske på Guds villkor, tillsammans med honom. Han förblir den yttersta källan till vad som är gott. Ärkefienden ville bli ”lik Gud”, men på egna villkor.
Synden drar in människan i detta uppror. Människan låter sig förledas att göra det hon egentligen inte vill. Den som har fallit drar in andra i samma synd. Det leder till att människan av dåligt samvete gömmer sig för Gud och blir destruktiv, både för sig själv och för andra.
Synden för in människan i ett ”mörker” som påverkar hela hennes liv. Den dövstumme i evangeliet är en bild för människans fångenskap. Den är ett arv från hennes ”urföräldrar”.
Jesu ord till den dövstumme, ”Effata!” hör vi vid det katolska dopet. Guds ord bryter igenom för att återge människan det hon förlorat genom synden.
Den helige Sigfrid beskrivs i Erikskrönikan som ”den som kristnade Sveriges land”. Traditionen säger att han i början av 1000-talet döpte Olov Skötkonung vid Husaby källa i Västergötland och dog som biskop i Växjö.
Tron och dopet befriar människan ur syndens fångenskap.
Den heliga eukaristin fullbordar befrielsen. Den gör oss ”lika Gud” genom att ge oss del av honom själv.
pater Ingmar Svanteson
