Kortpredikan, S. Petrus Damiani, biskop och kyrkolärare, 21 februari 2019

1 Mos 9:1-13 Ps 103:16-21,29,22-23 Mark 8:27-33

Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig.

Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv, där också djuren ingår i födan. Noa och hans söner får lära sig res­pekten för människolivets okränkbarhet.

Gud ingår förbund med Noa. Han lovar att beskydda honom. ”Ing­­en flod skall mer fördärva jorden.” Förbundet omfattar hela skapel­sen. Regn­bågen i skyn blir teck­net på förbundet mellan Gud och ”alla lev­ande varelser”.

Den fortsatta bibliska historien berättar hur Gud ”åter och åter erbjuder människan sitt förbund”.

I evangeliet är det slutliga förbundet på väg. Petrus bekänner Jesus som Messias, men avslöjar sin aningslös­het om vad för slags förbund Jesus vill sluta med dem. Jesus får lära ho­nom skillnaden mellan män­niskors tankar och Guds tankar. Själv fö­rebå­dar Jesus sin död och sin uppståndelse.

Petrus Damiani (d. 1072) var munk och präst i det nya förbundet. Han drogs till eremitlivet, trots att han togs i anspråk för kyrkliga tjäns­ter. Han ser eremit­hyd­­dan som en ”verk­stad", där Skaparen re­staure­rar sin bild i oss, en plats där männi­skan "mister livet för att rädda det". 

Han kallar avskildheten en skärseld för allt orent. Människans tankar måste ersättas med Guds tankar. Bönen blir verklig och uthållig­heten av­gör­ande.

Men eremithyddan blir också en brudkammare, där den he­lige Ande blir hemgiften och själen förenas med sin him­mel­ske Brudgum­. Det återupprättade paradiset skymtar fram.

Förbundet med Noa var en föraning om det nya och eviga för­bundet i och genom Jesu Kristi blod.

Vi firar det på altaret och i det renade hjärtats avskildhet.

                                                                                               pater Ingmar Svanteson