Kortpredikan, S. Paul Miki, präst, och hans följeslagare, martyrer, 6 februari 2019
Heb 12:4-7,11-15 Ps 103:1-2,13-14,17-18a Mark 6:1-6
Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika.
Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig en Gud så mänsklig och så nära.
Jesus säger att ”de inte ville tro”. Människoblivandet är den stora stötestenen. Människornas förutfattade meningar om Gud hindrar dem att tro.
Närheten fortsätter i den heliga kyrkan. Kan mänskliga ord i bibeln samtidigt vara Guds ord? Kan den kyrka som består av människor vara helig? Kan hostian[1], som till det yttre liknar vanligt bröd, vara Kristi kropp?
Ett annat hinder är att Herren använder lidande och motgångar för att forma och fostra sina lärjungar. Till en början tycks det vara ”mera till sorg än till glädje”.
De som bejakar det som prövningar kan i efterhand vittna om att det varit till hjälp, ofta nödvändig. De upptäcker Guds goda avsikt att forma, helga och öppna våra ögon. Lidandet förenar med Kristi lidande. Inkarnationens närhet fortsätter i hans lidandes närhet.
Martyrernas glädje vittnar om det. Men samma mönster finns i den dagliga prövningen.
Guds ”närhet” i prövningen är lika nära som Jesus var nära sina landsmän och som hindrade dem att tro.
Det är fienden som gör det till hinder. Guds närhet, både genom inkarnationen och i lidandet, är hans kärlek, hans goda vilja.
Låt oss be om öppnade ögon. ”Utan helgelse får ingen se Herren”.
Närhetens källa och kulmen är den heliga eukaristin.
[1] Det konsekrerade och offrade brödet i mässan.
pater Ingmar Svanteson
