Kortpredikan, S. Blasius, biskop och martyr, 1 februari 2019
Heb 10:32-39 Ps 37:3-6,23-24,39-40 Mark 4:26-34
”Ge inte upp er frimodighet.”
Hebreerbrevet påminner sina läsare hur det var ”förr”, när de nyss hade blivit ”upplysta”. Författaren syftar på dopet, som kallades ”upplysning”. Dopet sker i tro, som ger kunskap och insikt. I början kunde de utstå mycket, men hade sin glädje i det. De visste att de ägde ”något bättre”.
Nu har tiden gått. Trons första entusiastiska skede är över. De glömmer och fångas lättare av tröghet och uppgivenhet.
Det behöver alltså inte förvåna oss. Tålamod kräver mera än häftiga och kortvariga insatser. Herren vill pröva om vi verkligen älskar honom och vill följa honom, också ”över tid”.
Benedictus summerar det i beskrivningen av klosterlivet: ”Så vill vi aldrig dra oss undan hans undervisning utan hålla fast vid hans lära intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike”.
En första medicin är att be om frimodighet och uthållighet. ”Ge mig på nytt en frimodig ande”. Det är andra sidan av bönen om ett rent hjärta.
Redan det är ofta förenat med en upptäckt. Herren hör sina barns böner. ”Om han faller, störtar han inte till marken”. Bönen sker i tro. ”Min rättfärdige skall leva genom sin tro.”
Jesu liknelse om den ”självväxande” säden har samma innebörd. Den som sått sin säd upptäcker att något sker, honom förutan. ”Säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda”.
Tålamod och uthållighet skapar inga rubriker. Det är icke-glamorösa dygder. De liknar senapskornet. Men det oansenliga kornet ”blir större än alla örter och himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga”.
Den uthållige upptäcker nådens kraft. Frimodighet är en gåva som är oss given och som ges på nytt.
Med hjälp av Guds ord läser vi oss ur missmodet och i trons ljus firar vi den heliga eukaristin.
”Ge inte upp er frimodighet.”
pater Ingmar Svanteson
