Kortpredikan, S. Agnes, jungfru och martyr, 21 januari 2019
Heb 5:1-10; Ps 110:1-4; Mark 2:18-22
Bröllopet i Kana tar inte slut. Så länge brudgummen är hos sina lärjungar kan de inte fasta. Något radikalt nytt har brutit in.
Därför duger det inte att lappa och laga på det gamla. Inte heller använda gamla vinsäckar för det nya vinet. De som hörde Jesu ord kan knappast ha förstått. Vi förstår det endast genom tron.
Vad vi ser och märker med våra sinnen är sällan där, inte ännu. Vi känner lättare igen oss i ropen och tårarna.
Också vår överstepräst Kristus fick i Getsemane enträget be om att bli bönhörd.
Därför kan han ”ha fördrag med de okunniga och vilsegångna, eftersom han själv är behäftad med svaghet”.
”Han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja.” Han tillfogade: ”Dock inte som jag vill utan som du vill”. Och blev bönhörd. Även om bönhörelsen dröjde tre dagar.
”Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida.” En vidunderlig beskrivning av människoblivandet. Han fick ”lära sig lyda”, och det genom lidande.
”När han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning.”
För den heliga Agnes gick det fort. Som trettonåring avvisade hon ett frieri och höll fast vid sitt löfte till sin himmelske brudgum. Hon mottog ”renhetens och martyriets dubbla krona”.
För de flesta tar det längre tid. Men mönstret är detsamma. I tron är vi redan i det eviga bröllopet. Även när vi stapplar och ropar. Också när vi steg för steg lär oss lydnadens hemlighet.
Det eukaristiska offret påminner om lydnad genom lidande. Den heliga kommunionen förenar oss med den himmelske Brudgummen.
pater Ingmar Svanteson
