Kortpredikan, Kyrillos, munk, och Methodios, biskop, Europas skyddspatroner, 14 februari 2019

Apg 13:46-49  Luk 10:1-9

De två bröderna missionerade på 800-talet i Bulgarien, Mähren och Kroatien. De skapade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi.

Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade liturgin på folkspråket men västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

År 1980 gjorde Johannes Paulus II dem till Europas skydds­­patro­ner tillsammans med den helige Benedictus. Europa måste an­das med sina båda lungor. 

Jesus skickade ut sina lärjungar två och två till den plats "dit han själv ämnade sig". De beredde väg och plats för sin Her­re.

Det är mission i ett nötskal, att bereda väg och ge plats för Her­ren.

Bröderna hade båda erfarenhet av klosterliv. Kyrillos slu­tade sitt liv som munk i ett kloster i Rom, medan Metho­dios fortsatte de­ras gemensamma mission.

Missionären förkunnar frid över det hus han besöker. Friden är verklig, inte bara en mänsklig önskan. Det gör skillnad att ta emot den eller att inte göra det. Jesus säger: ”Om där bor en fridens man, skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er”.

Det börjar i det egna hjärtat. Mun­kens söker hjärtats renhet för att be­re­da plats för hjärtats Herre, vars gåva är rättfärdighet, glädje och frid.

Det är varje människas kallelse. Hon är sin egen missionär och vägrö­jare för den verkliga friden.

Friden är verklig. Oberoende av hur det känns. Ändå ber vi: ”Upplys vårt sinne, så att vi fattar tron med både hjärta och förstånd”.

I varje eukaristi hör vi Jesus säga: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid er jag er”.

                                                                                                                           pater Ingmar Svanteson