Kortpredikan, de heliga Robert, Alberic och Stefan, cisterciensabbotar, 26 januari 2019
Heb 9:2-3,11.14 Ps 47:2-3,6-9 Mark 3:20-21
Hebreerbrevet beskriver det tält i ”det förra förbundet” där offren frambars. Där fanns två rum, ”det heliga” och längst in ”det allraheligaste”. I ”det heliga” frambar prästerna de dagliga offren. I ”det allraheligaste” gick endast översteprästen in och bara en gång om året.
Det ”heliga” pekade vidare mot det ”allraheligaste”. Redan det första förbundet rymde en antydan om ett steg vidare.
Detta ”steg vidare” knyter författaren också till ett annat steg, steget från ”denna världen” till en ”större och fullkomligare värld”. Det steget kan inte tas ”så länge det främre rummet ännu består”.
”Det allraheligaste” pekar fram mot något som är ”större och fullkomligare” och som inte längre ”tillhör denna världen”. Ännu en förändring är att det inte bara skall gälla ”yttre rening”. Det skall också ”rena våra samveten”.
Kristus framställs som överstepräst ”för det goda som skall komma". På korset frambar han ”sig själv som ett felfritt offer åt Gud”. Samtidigt ”rämnade förlåten i templet”.
Kristus, den slutlige översteprästen, har gått in i det som är ”större och fullkomligare” än både tält och tempel. Han har gått in i själva himlen och frambär sitt offer ”inför den gudomliga härlighetens åsyn” (första eukaristiska bönen).
När Kyrkan firar den heliga eukaristin, som är Kristi evigt gällande offer, dras de troende in i en rörelse som var antydd redan i det första förbundet, men ändå ”tillhörde denna världen”.
Kristus frambar sig själv som ”ett felfritt offer”. Det renar inte bara från yttre och ”döda gärningar”. Det ”renar våra samveten… så att vi kan tjäna den levande Guden”.
Denna tjänst, vårt liv som kristna, har sin källa och kulmen i det eukaristiska offret, som inte bara önskar utan ger Gud ”all ära och härlighet”, som avslutningen/doxologin i den eukaristiska bönen uttrycker det.
Där ges kraft till ett rent hjärta och ett heligt liv.
pater Ingmar Svanteson
