Kortpredikan 9 september 2021
Kol 3: 12-17; Ps 150: 1-6; Luk 6: 27-38
Dagens läsningar målar två bilder, men med olika färger. Paulus målar med varma och milda färger. Jesus målar med ett intensivare ljus, svårare att både förstå och uthärda.
Skall hustrun som misshandlas vända andra kinden till? Skall kriminalitet och våld ta över våra gator? Skall man inte få läsa i stillhet ens på bibliotek? Måste inte abboten utrota felen i klostret, även om nåd skall gå före rätt?
Evangeliet kan romantiseras och förlora sin kraft, men något i oss anar att bilderna är målade med ett gudomligt ljus. Också den sekulära människan kan citera ordet om att ”vända andra kinden till”. Även om somliga gör det med ironi, är det många som gör det med respekt och vördnad, som om de anade att ’så är livet tänkt’.
Evangeliet låter oss ana konturerna av dem som älskar sina fiender, som ger utan gräns, som inte lönar ont med ont. De verkar ha befriats ur ondskans ekorrhjul. Finns det sådan befrielse?
Paulus målar bilden av dem som är vänliga, milda, tålmodiga, fördragsamma, förlåtande. Något tycks ha hänt med dem, i deras hjärtan.
De har blivit vad evangeliet kallade ”den Högstes söner”, barn till en barmhärtig Fader.
Paulus antyder orsaken. De har fått frid i sina hjärtan. Kristi ord bor hos dem, i ”psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden”. Allt vad de gör sker i Jesu namn.
Det är dessa som hindrar världen att gå under.
Erfarenheten säger att de kämpar en svår kamp. Men kampen är annorlunda än vad vi lätt tänker oss. De är glada och har frid. De låter sig förvandlas.
De lever vad kyrkan firar i den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
