Kortpredikan 9 november 2019, Lateranbasilikans invigning
Hes 47: 1-2, 8-9, 12; Ps 46: 2-6, 8-9; Joh 3: 13-22
Lateranbasilikans invigning[1]
”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”
Hesekiel ser vatten rinna fram under templets tröskel.
När det rinner ut i havet blir dess vatten sunt och får alla slags fruktträd att växa upp. Trädens frukter tjänar till föda och deras löv blir till läkedom.
Bara att höra om denna vision är en lisa för själen.
Profetens vision når sin fullbordan i Uppenbarelsebokens beskrivning av det eviga livet.
Tiden mellan visionen och dess slutliga fullbordan är vår tid, Kyrkans tid.
För att profetens vision inte skall förbli en dröm måste något hända som bekräftar den.
Vår tro vittnar om att något har hänt.
Jesus vittnar om sin uppståndna kropp som det nya templet. Ur hans sida på korset rinner fram blod och vatten.
Det fortsätter att rinna fram i Guds levande ord och i Kyrkans heliga sakrament. Vattnet är den nåd som Kyrkan förmedlar för att göra oss friska, för att glädja och helga oss.
”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”
pater Ingmar Svanteson
[1] Lateranbasilikan i Rom, invigd ca 324, den äldsta av alla patriarkalbasilikor. Påvarna bodde där under tusen år. Fortfarande är det påvens kyrka som biskop i Rom. Den kallas ”Alla kyrkors moder” och firas sedan 1000-talet i hela kyrkan samlad kring påven.