Kortpredikan 9 mars 2023

Jer 17: 5-10; Ps 1: 1- 4, 6; Luk 16: 19-31

Kan man lita på människor?

Det tycks rimligt och låter ”kristligt” att lita på sin nästa, men både Skrift, Tra­di­tion och Kyr­kans er­farenhe­t varnar för det.

An­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat ve­der­böran­de! Vi lever i en fallen värld, inte i paradiset. Kyrkans erfarenhet vitt­nar om en ”gyllene me­del­väg” mellan godtrogen naivitet och överdriven miss­tänksamhet.    

Det finns en lockelse i att anförtro sig åt den som ger intryck av att stå för det goda. När betet är lockande sänker människan vaksamheten.

Jeremia klagar över det ”bedrägliga hjärtat”. ”Vem kan för­stå det?” Idag tving­as många erkän­na: ”Vi har varit naiva”.

Den som förtröstar på människor liknar Jeremia vid ”en torr bus­ke på hed­mar­­ken”. Den som blivit bedragen fastnar lätt i bittert män­ni­sko­förakt.

Mot det ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Hon lik­nas i Responsoriepsalmen vid ett träd ”planerat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken och upp­hör inte att bära frukt”. Vi läser Psaltaren för att öva upp vår bedömnings­för­måga och bereda väg för en beprövad inbördes förtröstan.  

Indirekt säger profeten något stort om människan. Det är under hennes vär­dig­het att vägle­das av något annat och mindre än Sanningen. Inte minst i tros- och moralfrågor.

Evangeliet om den rike mannen och den fattige Lasaros landar i sam­ma väg­led­ning.

Det svar den rike mannen får av Abraham visar vad som gäller för alla: ”Att lyssna till ”Mose och profeter­na”, dvs. Guds ord, utlagt och tilläm­pat i Kyrkans beprövade tradition. Ofta behövs också en erfaren väg­ledare. 

Målet är att växa till i urskiljningsförmåga och bidra till en gemenskap där man kan lita på varandra, eftersom alla också är villiga att förmanas och vägledas.   

Första psal­men är en portal till hela Psaltaren och hela Skriften. Läsning ger steg för steg klar­­syn både i tron och i umgänget med män­niskor, för att växa i klarsyn och ömsesidigt förtroende.

Vi firar den heliga eukaristin av samma skäl. I varje eukaristisk bön ber vi om enhet mellan de troende, som en frukt av kommunionen.

På vägen till ”de heligas gemenskap” gläds vi åt helgonens samverkan och ömsesidiga bekräf­telse av varandra.

Vi kan lita på helgonen, efter­som deras enhet är en frukt av den helige Ande.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson