Kortpredikan 9 juli 2019

1 Mos 32:22-32; Ps 17:1-3,6-8,15; Matt 9:32-38

"Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig."

Jakob hade bedragit och lurats. Hans botgöring blir lång och når en kulmen i den nattliga brottning­en vid Jabboks vadställe, som markerar gränsen till något nytt.

Det var inte en brottning mellan jämlikar. Ändå står det att Gud inte kunde övervinna honom. Han ger Jakob ett slag på höftle­den.   

Men Jakob släpper honom inte. Då hade allt gått om in­tet. Det återstår bara ett vapen, att kapitulera, överlåta sig och be om Guds barmhärtighet. "Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." 

Då är det som om Gud själv kapitulerar. Bönen om barm­härtighet kan han inte avvisa. Den öppnar vägen till Guds hjärta. Barmhär­tigheten triumferar. Jakob blir Israel och Guds plan och rådslut förs vidare.

Jesus går själv in i denna kamp. Han undervisar, för­kun­nar och botar alla slags sjukdomar, på väg till korset.

Han drivs av med­lid­an­de med de illa medfarna och hjälp­lösa, de som liknar får utan herde. Och han ber oss att be Gud sända ar­betare driv­na av samma medlidande. För att öppna dörren till Guds barmhärtighet.

Det gåtfulla med människan är hennes motstånd mot det hon bäst behö­ver. Den svåraste fienden stavas högmod.

Den ödmjuke ber av hjärtat: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare.”   

"Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig."

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson