Kortpredikan 8 oktober 2019, Vår Fru av Rosenkransen
Jona 3: 1-10; Ps 130; Luk 10: 38-42
I slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571 besegrades de turkiska muslimerna av de kristna och hindrades från att invadera Europa på samma sätt som de hade invaderat en rad andra kristna länder runt Medelhavet.
Kyrkans tro säger att ett legitimt försvar kan vara en plikt för den som bär ansvar för sitt eget liv, för familjens eller samhällets väl.
Ändå har många svårt att förstå detta idag. Regeln är naturligtvis att söka och uppehålla freden. Självförsvar är ett undantag som inte upphäver regeln.
Grundregeln är bönen för fienden och oktober månad blev särskilt knuten till rosenkransbönen, eftersom de kristna tog emot segern vid Lepanto som ett bönesvar förmedlat genom jungfru Maria.
Så infördes denna dag som Rosenkransens dag[1] och hela oktober blev Rosenkransens månad.
Idag har många lika svårt att tro detta som att tro på det som hände i Nineve, när folket trodde på profeten Jonas budskap. De lyste ut en fasta och ropade till Gud med all makt.
Då står det att "Gud ångrade det onda som han hade hotat att göra, och han gjorde det inte".
Kan människans bön, bot och fasta få Gud att ångra och ändra sig?
Här gäller det att höra rätt. Människan kan inte utan vidare påverka Gud. Men bön, bot och fasta är inte bara mänskliga handlingar.
Det är Gud som sänder profeten Jona till Nineve. När folket lyssnar på hans budskap och lyder i tro är det ett svar på Guds kallande och varnande ord. När människan svarar i tro och bön fullbordas Guds ord och kärleksfulla plan.
Samma mönster ser vi i Betania. Maria hade förstått det oerhörda med honom som de hade fått som gäst. Marta behövde mera tid.
Det avgörande är bönen, bön av ett rent hjärta, inte minst för fiender av alla slag. Det onda kan endast drivas ut med det goda.
pater Ingmar Svanteson
[1] I Sverige flyttades dagen till den 8 oktober på grund av gårdagens Birgittahögtid.
