Kortpredikan 8 juni 2022
1 Kung 18: 20-39; Ps 16: 1-2a, 4-5, 8, 11; Matt 5: 17-19
Profeten Elia är ensam kvar som Herrens profet. Mot honom står 450 avfallna profeter, de som gått i tjänst hos Baal.
Den yttre dramatiken är snarast ”övertydlig”. Det måste handla om något mera än en maktdemonstration.
Det som händer får visserligen det förblindade folket att falla ner på sina ansikten, men Elia ber att Herren skall omvända deras hjärtan.
Också de troende kan önska sig en i yttre mening imponerande Gud, men ytterst är det en kamp mot ”ondskans makter”. I den kampen är det rentav tillrådligt att avslöja och ”retas” med avgudarnas vanmakt. Frestelserna är inte så mäktiga som de ”känns” och ger intryck av.
Däremot är avgudar och ”makter” i slutändan grymma. De lämnar människan i sticket, även om de i förstone verkar behagliga. ”De som tar sig andra gudar, de drabbas av svåra plågor.”
Den omutliga sanningen om en enda Gud är människovänlig. Att lyda en enda Herre ger människan integritet, värdighet och enhet. Tron på en enda Gud lägger grunden för allas gemenskap.
Tron på den ende och sanne Guden finns redan i Gamla Förbundet, men når sin fullbordan i det Nya.
Det nya förbundet upphäver inte det gamla utan uppfyller och fullbordar det. På Förklaringsberget samtalar Jesus med både Mose och Elia. Lagen och profeterna bereder väg för det nya och eviga förbundet.
”Du visar mig livets väg, inför ditt ansikte finns glädje till fyllest.”
pater Ingmar Svanteson
