Kortpredikan 8 juli 2019
1 Mos 28:10-22; Ps 91:1-4,14-15; Matt 9:18-26
Herren är verkligen på denna plats!”
Jakob förstod det först när han vaknat ur drömmen. Herren var där hela tiden, men Jakob ”visste det inte”.
Synagogföreståndaren faller ner för Jesus och ber honom att lägga sin hand på hans sjuka dotter. Kvinnan med blödningarna rör vid tofsen på Jesu mantel.
De hade båda låtit sig påverkas av vad de sett och hört om Jesus. Det hade väckt tro och tron får dem att söka hans hjälp. De får konkret erfara att Jesus var den ”plats” om vilken Jakob sade: ”Herren är verkligen på denna plats”.
Några får nåden att göra en liknande erfarenhet, andra växer in i det steg för steg, men för alla går tiden…
Benedictus vet hur ”krångligt” människohjärtat är. Den första kärleken bleknar. Annat tar överhanden.
Den stege som Jakob såg i drömmen använder Benedictus som en bild för hur det krångliga rätas ut. Han vet att högmodet förblindar och saboterar tron, och att ödmjukheten ger synen och tron tillbaka. Stegen blir en bild för ödmjukhetens paradoxala väg. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”
Allt för att hjärtat skall renas och kunna upptäcka Herrens närvaro. Den ödmjuke erfar det som synagogföreståndaren och kvinnan med blödningarna fick erfara - och som vi firar i varje eukaristi.
Den ödmjuke upptäcker Herrens närvaro i livets alla situationer. Gud blir allt, överallt. Ödmjukheten är ”himlens port”.
”Herren är verkligen på denna plats.”
pater Ingmar Svanteson
