Kortpredikan 7 september 2020

1 Kor 5: 1-8; Ps 5: 5-7, 12; Luk 6: 6-11

Paulus griper in med kraft mot den synd som Korinthierna blun­dat för och släppt in. En av de troende levde ihop med sin styv­mor.

Han menade sannolikt att hans ”andlighet” gjorde det likgiltigt vad han gjorde med sin kropp. Hans andlighet ställde honom över buden. Så tänkte gnos­tikerna – och gör det fortfarande.

Benedictus hänvisar till apostelns ord när det gäller andra, men lika all­var­liga förseel­ser i klostret. Både Paulus och Benedictus gör det med syn­da­rens bäs­ta för ögo­nen, men också för att hindra att det onda spri­der sig. ”Lite surdeg får hela degen att jäsa.”

Låt oss be att Kyrkan får insikt och mod att handla med samma klar­syn.

Det är lättare att förstå Jesu skarpa ord mot dem som beva­kar troheten mot människors stadgar. Fariséerna var fixerade vid att man inte fick utföra något arbete på sabbaten. Bu­det att ”göra gott och rädda liv” vä­ger naturligtvis tyngre, utan att därmed upphäva sabbatsbudet.

Men bakom den moraliska blindheten opererar fariséernas ovilja mot Je­sus. ”De ville ha något att anklaga honom för.”  

Jesus ”visste vad de hade för tan­kar”. Onda tankar förblindar.

Det klassiska rådet i kampen mot de onda tankarna är att lägga fram dem för Jesus och, om det behövs, för sin själasörjare. De förlorar sin kraft när de tvingas fram i ljuset. ”Rensa bort den gamla surdegen”, säger apos­teln. 

Det handlar inte bara om moral. Paulus hänvisar till påsken. Genom tron ”är vi osyrade, ty vårt påska­lamm, Kristus är slaktat”.

Vi uppmanas att ”fira högtid” för att få del av ”renhetens och san­ning­ens osyrade bröd”.

Det sker när vi ”äter” Guds renande och nyskapande ord, som förvand­lar onda tankar till Kristi tankar.

Eukaristin är dess mest förtätade form.

                                                                                                                 pater Ingmar Svanteson