Kortpredikan 7 november 2019, S. Willibrord, frisernas apostel, biskop

Rom 14: 7-12; Ps 27: 1,4,13-14; Luk 15: 1-10

Den engelske munken Willibrord missionerade på 700-talet bland friserna i nordvästra Tyskland och norra Holland.

I varje missionär verkar den gode Herden, som letar efter det vil­segång­na fåret.

Herdens verk fortsätter i ”kvinnan”, vår moder Kyrkan, personifie­rad av jungfru Maria, som på nytt evangeliserar bland sina egna barn.

Hon letar efter dem som låtit sig luras och hamnat i något mörkt hörn i kyrkan, försam­ling­en eller klostret.

Människan hamnar i mörker när hon låter sig luras att "leva för sin egen skull".

I det mörkret växer bekymmer och oro. Där frodas domarna över de andra.

Men Herren fortsätter att leta. Evangeliet förkunnas och intygar det. För att be­fria oss och återge oss gläd­jen.

Vi lyssnar till Guds ord, begrundar det i hjärtat och försöker vän­da om. Många suckar ändå, eftersom frukten tycks så usel och synden så outrotlig.

Dit måste människan föras för att förstå att omvändelsen är ett verk av den helige Ande.  

Evangeliet berättar om vad Herden gör. Det är han som ”letar efter det borttappade tills han hittar det”. På hans uppdrag och i hans kraft ”so­­­­par kvinnan hela huset och letar överallt tills hon hittar det borttappade myntet”.

"För att vi inte mer skall leva för oss själva, utan för honom som dog och uppstod för oss.” (fjärde eukaristiska bönen)

Endast han kan ge oss del av den stora glädjen. Men han kan och han vill det. Vi firar det i varje eukaristi.

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson