Kortpredikan 7 juli 2022
Hosea 11: 1-4, 8c-9; Ps 80: 2ac, 3b, 15-16; Matt 10: 7-15
Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärlekshistoria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.”
Kärleken besvarades, ett kärlekens förbund ingicks.
Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dragit sig undan. De frambär offer åt Baalerna.”
Det är också kyrkans och de troendes historia. Insikten blir plågsam. Hur kan det finnas så mycket tröghet, vankelmod och ren ovilja i kyrkans och det egna hjärtat?
Men hos Gud är kärleken evig. När han ser människans bortvändhet berättar profeten om en slags vånda i Guds inre, beskriven med mänskliga ord och bilder. ”Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar.”
Guds väsen och vilja är kärlek. Han vill inte komma med vrede. Det är människans tröghet och hårda hjärta som tvingar honom till det, med ett slags inre motstånd i hans innersta.
”Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar.”
När en människa går förlorad är det hos henne som ansvaret ligger. Gud bekräftar det med sin dom.
Profeten låter Gud säga: ”Helig är jag bland er, och med vrede vill jag ej komma”.
Den heliga eukaristin i det eviga förbundets blod stärker den troendes kärlek.
”Jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.”
pater Ingmar Svanteson
