Kortpredikan 7 februari 2019
Heb 12:18-19, 21-24 Ps 48:2-4,9-11 Mark 6:7-13
"Vi har kommit till...", säger Hebreerbrevet och anger målet för de troendes resa. Brevet har förkunnat tron och vill nu också öppna deras ögon, så att de kan föreställa sig målet.
När brevet beskriver slutmålet, målar författaren först en liknande bild från det Gamla Förbundet. Israels folk kom "till ett berg", Sinai berg, där Gud uppenbarade sig i lågor, stormvind och basunstötar. Det var en teofani, en uppenbarelse av Gud.
Detta överbjuds i det Nya Förbundet, där de troende inte kommer till ett berg som förskräcker, utan till ”Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, en festförsamling av alla förstfödda".
Synen är inte längre förskräckande. Den överväldigar och utstrålar fullkomning. Också de själva har renats, blivit födda på nytt och fullkomnats.
Reningen har skett genom "det blod som talar starkare än Abels". Abels blod "talade", det ropade från jorden till Gud. Också Jesu blod ”talar” - om förlåtelse och försoning. Vi skall snart höra om "det Nya Förbundets blod", som fullkomnar och ger delaktighet.
Jesus sänder ut de tolv för att kalla människor till detta mål. De som sänds ut har ingen världslig makt och inga ekonomiska resurser. Däremot får de makt över onda andar och makt att bota sjuka. Inte för att imponera men för att ställa människor inför något slutligt och avgörande.
Kyrkans apostoliska arbete når sin fullbordan i den ”festförsamling” som Hebreerbrevet beskrev.
Slutmålet föregrips i den heliga eukaristin, det Nya Förbundets ”festförsamling med mångtusende änglar”, som är också är en teofani, en uppenbarelse som firas inför för de troendes ögon.
pater Ingmar Svanteson
