Kortpredikan 7 december 2020, S. Ambrosius
Jes 35: 1-10; Ps 85: 9-14; Luk 5: 17-26
Vem har uttryckt sig skönare än profeten Jesaja när han talar om öknen och ödemarken som gläder sig och jublar? Hedmarken skall blomstra som en lilja!
En skönhet skymtar fram som väcker hopp. Maktlösa händer och vacklande knän får styrka. De blindas ögon öppnas, de dövas öron upplåts.
Herrens befriade skall komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden. – Alla anständiga människor hoppas på en lösning för miljö och klimat, men här handlar det om något mera, om gudomligt hopp.
Grunden för det gudomliga hoppet är tron.
Jesus ser tron hos dem som för sin lame vän till Jesus och sänker ner honom inför hans fötter. ”När Jesu såg deras tro…”
När Jesus botat den lame och förlåtit hans synder fylls folket av fruktan och säger: ”Det är otroligt, det vi har sett i dag”. En sådan ”fruktan” kan bli en början och en väg, men det är hos vännerna som Jesus ser tro.
En annan början som kan bereda väg till tro är skönheten. Augustinus vittnar om vilken roll Ambrosius predikan och gudstjänstens skönhet spelade för hans omvändelse.
Den helige Ambrosius, biskop i Milano på 300-talet, var utbildad i konsten att tala. Som predikant och diktare av hymner som fortfarande sjungs, ställer han sin gåva i Kyrkans tjänst.
Ambrosius säger att predikan och undervisning skall framföras med ”behagliga ord”, så att det är ”ljuvligt för folket att höra, så att det villigt följer” herdens röst.
Han säger till sina präster, och egentligen till alla troende: ”Låt dina ord vara fulla med insikt. Den som läser med eftertanke blir fylld, och den som är fylld vattnar andra. Du skall aldrig yttra ett tomt och innehållslöst ord”.
Alla ord i den apostoliska kyrkan skall väcka den tro som leder till gudomligt hopp. Hoppet om att Gud leder sitt folk till ett rike, där ”evig glädje skall kröna deras huvuden, men sorg och suckan fly bort”.
Det riket är nära i Jesus och i hans kyrkas heliga eukaristi.
pater Ingmar Svanteson
