Kortpredikan 7 april 2020

Jes 49: 1-6; Ps 71: 1-4a, 5-6b, 15, 17; Joh 13: 21-33, 36-38

Petrus kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller senare.  Många har egen bit­ter erfarenhet.

Judas är betydligt svårare att förstå. Om vi ens vill det. Det kunde vara jag.

”En av er kommer att förråda mig.” Jesus ”skakades i sitt inner­sta”. Svek och förräderi hör till det värsta i den mänsk­liga his­to­rien. Också i den egna historien.

Jesus låter Petrus´ och Judas´ handlingar drabba honom själv. Både förnekelsen och förräderiet.

Jesus kunde säga som profeten: ”Förgäves har jag mö­dat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft.”

I stället tar han upp sveket och bedrägeriet i sin kropp och bär det, upp på korset. Han varken förnekar eller bortförkla­rar det, men tänker och säger: ”Min Gud har blivit min stark­het.” Inte med sammanbitna tänder, men med ett rent hjärta.

”När Judas hade gått, sade Jesus: ”Nu har Människosonen för­härligats, och Gud har förhärligats i honom.” Hela tiden detta – ingenting hindrar Gud att genomföra sin kärleks plan.

Genom att bära och bejaka det berövar han sve­ket och bedrä­geriet dess destruktiva gift.

Vi går till korset av två till synes olika skäl.

Först för att vi själva svikit och bedra­git. Korset är vår enda till­flykt. ”Var hälsad kors, vårt enda hopp.”

Men också för att förena våra lidanden med hans och bära vårt kors i kraften från hans.

Den heliga eukaristin är både kommunion och offer.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson