Kortpredikan 6 juni 2024, S. Norbert av Xanten, biskop
2 Tim 2: 8-15; Ps 25: 4b-5b, 8-10, 14; Mark 12: 28b-34
Ett av de historiska skälen att fira nationaldag, valet av Gustav Vasa till kung 6 juni 1523, väcker för katoliken inte utan vidare glädje, allra minst om man bor i Skåne som då inte ens hörde till Sverige.
Ändå finns det skäl att tacka Gud för vårt land, för natur och kultur, för språk och mycket i vår historia, för fred och frihet. Att vårt hemland är himlen och att kyrkan är övernationell utesluter inte tacksamhet för vårt land på jorden och i historien.
Till vår historia i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Norbert av Xanten (d. 1134) firas idag. Redan 1155 byggde hans bröder klostret i Tumathorp utanför nuvarande Simrishamn och verkade här i 400 år. En sten från det klostret finns inmurad i Den Helige Benedictus kloster.
En av de skriftlärda ställer frågan vilket som är det viktigaste budet. Han får svar av Jesus och bekräftar i sin tur vad Jesus sagt. Den skriftlärde talar klokt och får höra av Jesus: ”Du har inte långt till Guds rike”.
Är inte det ett gott ideal för ett land och en nation? Att vara en plats som bereder väg för det högsta och bästa? Försöker landet att vara det högsta så går det snett. Man kan inte bygga Guds rike på jorden, varken med religiösa eller ideologiska förtecken.
Men ett land kan för sina medborgare bereda väg för det högsta.
I en bön för hemlandet ber kyrkan: ”Hör våra böner för Sveriges land och folk: gör oss alla till redbara människor, och ge ditt ljus åt dem som styr oss, så att rätt och samförstånd kan blomstra och fred och frihet bevaras”.
pater Ingmar Svanteson
