Kortpredikan 6 februari 2021, Paul Miki och hans följeslagare, martyrer

Heb 13: 15-17, 20-21; Ps 23; Mark 6: 30-34

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Brevet når sin kulmen i en uppmaning: ”Vi vill genom Jesus ständigt fram­­bära lov­sång som ett offer till Gud.”

Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer. 

Det passande svaret på detta offer är lovsång och tacksägelse.

Samtidigt påminns läsarna om lovsångens fortsättning: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

Denna fortsättning av lovsång, lydnad och kärlekens gärningar är de tro­endes liv och uppdrag.

Paul Miki och hans 25 följeslaga­re korsfästes som martyrer i Na­ga­sa­ki i Japan år 1597. De vittnar om en kraft som har makt också över fruk­tansvärda lidanden. De förlåter och ber för sina bödlar. De upp­manar dem att om­vända sig och ”ta emot det kristna do­pet”.

Kristi offer fort­sät­ter i de kristnas liv. ”Må Gud låta det som beha­gar ho­nom för­verkli­gas i oss genom Jesus Kristus.”

Våra gärningar är inte något nytt eller annat offer. Det är den ”sto­­re her­den” som styrker oss i allt gott, så att vi kan göra hans vilja.

I evangeliet hör vi hur Jesus fylls av medlidande med dem som är lika får utan herde. Detta ”medlidande” fortsätter i hans kyrka.

I den heliga eu­karistin blir de troende delaktiga av Jesu ”medlidan­de”.

Därför är eukaristin platsen både för vila och lovsång, men ger också uppmaning och kraft att ”göra gott och dela med oss”.

I allt ”vill vi därför genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud”.

”Hans är härligheten i evigheters evighet. Amen.”

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson