Kortpredikan 6 december 2022, S. Nicolaus av Myra, biskop
Jes 40: 1-11; Ps 96: 1-3, 10ac, 11-13; Matt 18: 12-14
”Trösta, trösta mitt folk…”.
Det är budskapet till de uppgivna judarna i den babyloniska fångenskapen. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kapitel 40-55, har kallats ”Tröstens bok”.
Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusalem på nytt. Gud har inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts.
Vad behöver vi mera höra, när vi ser vad som hänt och händer omkring oss i vår del av världen, med upplösta familjer, tömda kyrkor, kloster och seminarier, med en människoförnedring och kulturförstörelse som ingen trodde var möjlig?
Hos profeten hör vi källan till adventstidens sånger och psalmer. Bered en väg, Jubla dotter Sion, Hosianna! De väcker fortfarande hopp, rentav mer än julens sånger, som ju också förutsätter mera tro.
Sion kallas glädjens och tröstens budbärarinna. Hon skall förkunna Herrens ankomst i glans och härlighet, men också i barmhärtighet. Som en herde letar han efter det bortgångna fåret som funnes det bara detta enda.
”Trösta, trösta mitt folk!” – Trots risken att trösten kan missbrukas.
De falska profeterna förkunnar falsk tröst, att ”allt står väl till”. Men de sanna profeterna vet att människan inte bara behöver väckas.
När människan vaknat och vågar se, byter djävulen strategi. Han försöker övertyga den sårade om att det inte finns någon tröst.
Att trösta är inte att släta över eller förklara bort. Det är Sanningens Ande som öppnat mina ögon för att synden är synd. Konsten att trösta kan bara läras av samme Ande, vars namn också är Tröstaren.
Människan kan inte trösta sig själv. Låt oss be om sanna tröstare.
Den helige Nikolaus, en man av osedvanlig godhet, måste ha varit en sådan tröstare när han delade ut sina gåvor.
”Trösta, trösta mitt folk…”.
pater Ingmar Svanteson
