Kortpredikan 6 april 2022
Dan 3: 14-20, 24-25, 28; Till Dan B: 29-33; Joh 8: 31-42
Den sagolika berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen bekräftar sin sanning i den långa raden av heliga i både Gamla och Nya Förbundet. Vår tids martyrer bekräftar samma sanning.
De tre männen åläggs att tillbe den avgud som Nebukadnessar hade låtit ställa upp. Med stort mod bekände de sanningen: ”Om Gud vill så kan han rädda oss och om han inte vill så dyrkar vi ändå inte dina avgudar”.
Avguden ställs upp i andra förklädnader i varje ny tid. De troende måste öva upp sin förmåga att känna igen den.
De tre männen går ”lösa och lediga i elden”. De hade redan del av den frihet som Jesus utlovar: ”Sanningen skall göra er fria”.
Frihet står sedan länge högt på värdeskalan i vår kultur, kanske allra högst. Men det råder stor förvirring om vad frihet är.
Jesus säger att människan behöver vägledas av ”sanningen” för att bli verkligt fri. Men han talar inte om maktens anspråk. Sanningen vill forma människans samvete, så att hon i sitt innersta kan skilja mellan andarna.
Herrens apostel vittnar om frihetens fullbordan: ”Där Herrens ande är, där är frihet”.
För att människan skall ta sin frihet i besittning behöver hon därför lyssna till sanningen, men därtill modet att följa insedd sanning.
Den som väljer fel förlorar friheten. Den som låter begären och olika ”rädslor” styra märker snart att det leder till slaveri.
Den som ärligt försöker följa samvetet märker snart en ny ofrihet. Hon kan inte göra det sanna utan hjälp. Inte minst när det kräver mod.
Daniel och hans kamrater bekände sanningen och fick just därigenom hjälp.
Det börjar med att lyda Sanningens ord: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar”. Kristi lärjungar växer i frihet ju mera beroende de blir av hans hjälp. De bekräftar vad Sanningen lovar: ”Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria”.
Låt oss be om mod. Den modige handlar i förtröstan på Herrens hjälp.
Så bekräftas vad redan Daniel och hans vänner fick erfara. Någon är med dem, någon som ”ser ut, som om han var en gudason”.
pater Ingmar Svanteson
