Kortpredikan 5 november 2020

Fil 3: 3-8a; Ps 105: 2-7; Luk 15: 1-10

Det är lätt att tro sig ”kunna” Lukas 15:e kapitel. Men Guds ord är alltid mera. Det är levande.

Paulus räknar allt som förlust jämfört med ”kunskapen om Kristus Je­sus”.

I gårdagens avsnitt från Filipperbrevet uppmanades vi att ”arbe­ta med fruktan och bävan på vår frälsning”. Men så fortsatte apos­teln: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning förverkligar hans syfte”.

Den äkta paradoxen och det verkli­ga mys­teriet! Det fullbordas in­te utan männi­skans arbete och vil­ja, ändå är det Gud som ”ver­kar”.

Cassianus manar till ivrigt sökande för att nå målet, men tilläg­ger: ”Om man inte tror att det sker genom Guds barmhärtighet är all mänsklig möda fåfäng”.  

I Lukas 15 lyser det fram. Kristus är herden som ”letar” efter det bort­tappade få­ret – människan är den som gått vilse. Det är Gud som ”ver­kar”, letar och söker. Det sker när hans evangelium för­kun­nas och når människans öra. Det är Kristus själv som talar och söker.

Han är kvinnan som ”tän­der en lampa och sopar hela huset”. Ett bort­tappat mynt kan inte ens ge ett ljud ifrån sig.

Den prövade bedjaren känner igen sig när de mänskliga böneor­den tar slut. Det är då den verkliga bönen kan börja. Anden ”väd­jar för oss med rop u­tan ord”.

Hindren ligger hos människan. Det subtilaste hindret är hög­mo­det, som inte vill låta sig finnas.  

När hon minst anar det, när mörkret är som tätast och allt hopp är ute, när hon sover – när den ödmjuke låter sig upprättas är hon ”som drömmande”.

Osynligt och oansenligt för mänskliga ögon, men änglarna gläder sig.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson