Kortpredikan 5 mars 2022
Jes 58: 9b-14; Ps 86: 1-6; Luk 5: 27-32
Profeternas ord kan kännas outhärdligt skarpa. Men här talar profeten om: ”Ljus i mörkret… bröd i ödemarken… styrka åt benen i din kropp.”
Redan ordens skönhet väcker hopp. Profeten använder ett poetiskt språk för att fullgöra sitt profetiska uppdrag. Han måste bryta ner för att bygga upp.
Han förkunnar sin Herrens vilja med människan och med sitt folk. Vi får höra det i fastetidens inledning. Benedictus talar om återhållsamhet som ett medel för att ”med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken”.
Vi hör samma lockande tröst i prologens ord till den unge och tvekande brodern: ”Fly inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal”.
Fastetidens väg kan verka smal, men för den som skyndar vidare på den vägen vidgar sig hjärtat.
De gäller både svaga och starka, både stora syndare och blinda fariséer, och alla ”medelmåttor” däremellan. Alla behöver fastetidens bröd i ödemarken.
Både de som misströstar om att något kan ske i deras liv.
Men också de som inte på allvar tror sig behöva vända om.
Det står att Levi lämnade allt och följde rösten. Han måste ha sett blicken hos den som uttalade orden.
Vi hörde det på askonsdagen. ’Nu är Fastans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemensam iver ta emot dessa strålar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje.’
Så att profetens ord går i uppfyllelse.
”Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.”
pater Ingmar Svanteson
