Kortpredikan 5 mars 2020

Est Gr C: 12, 14-16, 23-25; Ps 138: 1-3, 7c-8; Matt 7: 7-12

"Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öpp­nas." En inträngande uppmaning till bön.

Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bul­tar skall dörren öppnas.”

Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse, men det skedde med risk för hennes eget liv.

Hon ber: "Hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre". Hon ”på­minner” Gud om hur han har utvalt detta folk före alla andra folk.

I sin maning att be påminner Jesus sina lärjungar om att en far inte vägrar att ge sitt barn vad det be­hö­ver och ber om. ”Skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”

Varför denna intensiva uppmaning till bön? Vet inte Gud redan vad vi behöver? Är bön något mera än vad bed­jaren hittills har tänkt sig?

Paulus säger att den troende inte vet vad hon skall be innan de egna orden tystnar och An­den ber i henne.

Bönen blottlägger människans villkor, hennes totala beroen­de av Gud - och hennes obegränsade möjlighet. Men det tycks bara den upptäcka som är ivrig och uthållig i bönen.

Den heliga eukaristin firas i bönens form. För att vi skall förvand­las av det vi tar emot.

Gäller något motsvarande för bönen? Är uppmaningen till bön Guds sätt att dra människan till sig och förvandla henne?

Herre, lär oss att be! Gör oss uthålliga i bönen!

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson